3. Transvestiten på Blockhusudden

tis. 1 aug. 09:52 Kafé Blockhusudden, Djurgården

I lånad klänning satte sig Lena ner vid ett av borden i trädgården på Kafé Blockhusudden. På sin bricka hade hon bullat upp med både kokosboll och sardinsmörgås, och med apelsinjuice och svart kaffe. Hon tittade ut över vattnet med sina svarta små ögon och såg hur solen lyste lika mycket borta på Nacka strand som här på Djurgårdens östraste udde. Hon pudrade så sin lilla uppnäsa och vred sig lite bort från solen. Några mopsar kivades borta vid busshållplatsen, men när bussen kommit följde de snällt med matte ombord, och när den farit iväg spred sig åter lugnet. Lena tog ytterligare en tugga på smörgåsen och drack en klunk av juicen. Plötsligt ser hon två små brunhåriga ungdomar vid busshållplatsen: en i grön och en i röd jacka. De ser förvirrade ut och hon känner genast igen dem, så hon muttrar för sig själv:

– Om det där inte är mina älsklingsungar så ska jag äta upp min högra sko innan jag sväljer denna sardinsmörgås…

*

*

*

Kusinerna stod kvar på busshållplatsen och såg bussen åka.

– Var bor de? frågade Enok.

Mimi, som vanligtvis alltid visste säkert var saker och ting låg, var nu osäker. Hon tog några steg åt ena hållet och tittade sig omkring. Hon såg ut över vattnet, och hon tittade upp mot de stora husen på kullen, och hon såg kaféet vid vattnet. Vid ett av borden på kaféet stod en kvinna och vinkade till dem. Enok och Mimi tittade på varandra och så åter mot kaféet. Sen gick de fram mot den vinkande kvinnan.

– Hej, var är ni på väg? frågade kvinnan snabbt och spänt på svenska, och Mimi svarade:

– Vi ska till morbror Lasse.

– Jaså Lasse Diggi menar du?

– Ja. Vet du var han bor?

– Jo, du följer bara gångvägen här. Följ vattnet en kilometer så kommer ni till Lilla Sjötullsbron. Lasse bor precis på andra sidan bron. Ni kommer känna igen er, för ni har väl varit där förut?

– Jo, vi känner nog igen oss.

– Ett rosa hus. Hälsa från Lena!

– Ja, okej.

Barnen gick iväg. När de kommit på lite avstånd från kaféet började de prata med varann.

– Undrar vem det var? sa Mimi.

Enok, som hade varit tyst ett bra tag nu, sa kort:

– Jo.

– Det var något speciellt med henne, sa Mimi: Hon känner nog Lasse. Jag tror vi har träffat henne förr…

Enok mumlade något ohörbart och tänkte:

”Den där personen kände jag igen. Den där lilla uppnäsan har jag sett förr.”

Väl framme vid huset var det ingen som öppnade dörren när de knackade på. Det var låst, så de gick runt huset in på gården. Enok satte sig i gungan i det stora trädet och Mimi la sig i hängmattan. Men Enok var otålig och gick och satte sig på trappen. Efter en stund kom Lasse cyklande på andra sidan kanalen, samma väg som de själva hade kommit gående några minuter tidigare.

– Nämen! Hallå! Vilken överraskning! Hur har ni kommit hit? Kom ni hit helt själva?

Lasse lutade cykeln mot husväggen, låste upp det lilla rosa tullhuset och gick in utan att vänta på något svar. Enok och Mimi följde efter in i köket där Lasse öppnade frysen och tog fram ett paket.

– Varför i all sin dar är ni inte uppe till fjälls? I Alesjávri? Hur har ni tagit er ner hit?

Enok tittade först på Mimi sedan stint på morbror Lasse och började sedan själv ställa frågor:

– Och varför kallar du dig för Lena då? Varför hade du klänning på dig på det där kaféet alldeles
nyss?

– Oj oj Enok! Nå okej, det är klart jag ska berätta. Men nu måste vi ha mat. Ni är väl hungriga nu!? Jag steker på lite skav.

Lasse suckade när han satte stekpannan på spisen. Snart fräste det om löken och köttet.

– Jag har ingen potatis hemma så vi får ta skav och bröd. Jo lite lax från igår har jag faktiskt också här. Det får bli lite av varje.

Kusinerna satt båda tysta vid köksbordet där Lasse började duka fram. Mimi var så hungrig att hon inte kunde vänta längre. Lasse eller Lena, det spelade ingen roll just nu. Hon tog av brödet och la på lite fisk. Det enda de hade ätit sedan de lämnat Kiruna var smörgåsarna de hade fått av professorn på tåget, och det var ju igår kväll. Lasse ställde fram stekpannan på bordet och satte sig ner.

– Det här ska bli gott, va!? Har ni ätit rådjur? Jag tycker faktiskt det är lika gott som renkött. Nu äter vi!

– Varför sa du att du var Lena där borta? frågade Enok irriterat.

Lasse tuggade färdigt och svalde. Han tänkte:

”Lika bra att säga som det är. Inte kan man ljuga för barnen.”

– Jo det är så att ibland har jag på mig klänning, och då är jag Lena. Jag är transvestit, så heter det.

De åt tysta en liten stund. Sen frågade Mimi mellan tuggorna:

– Men varför sa du inte att du var Lasse när du såg oss där vid bussen?

– Jag har som vant mig vid att jag är Lena i de där kläderna, och så blev jag lite chockad när jag såg er två där, på Blockhusudden. Jag kunde inte låta bli att vinka heller – jag blev så glad när jag såg er. Jag har försökt hålla det här med Lena hemligt för släkten förstår ni – jag som jobbar på sameradion och allt! Men nu vet ni i alla fall. Så är det. Och nu vill jag inte att du berättar det här för din mamma, Enok. Syrran är alldeles för skvallrig. Den enda som visste var Memisia.

Lasse bytte hastigt samtalsämne och sa med bestämd ton:

– Nu är det väl er tur att berätta. Hur sjutton kom ni hit egentligen?

Kusinerna började prata i mun på varandra:

– Stor-Pokka släppte av oss hos Eva-Siessá.

– Vi fick inte plats i koptern upp till Alesjávri.

– Men Eva-Siessá var inte inne så Stor-Pokka sa att vi skulle gå in där och vänta tills hon kom hem.

– Men då såg jag Memisia.

– Ja. Och vi följde efter.

– Och nu vet de inte var vi är.

– Jag såg henne också. Nere på tågstationen.

– Vi skulle ju bara titta på stan men så gick vi förbi stationen.

– Det var jättemycket folk som hoppade av tåget

och då såg vi att Memisia, hon gick på tåget.

– Men sen fanns hon ingenstans. Vi letade överallt på hela tåget.

– Stopp nu här! sa Lasse när han hade fått nog: Vadå? Har ni åkt ända hit för att ni tyckte att ni såg Memisia på ett tåg i Kiruna? Eller vad? Har ni kanske träffat Gubben-i-månen också? Nu får det för sjutton vara nog.

Han reste sig och vände sig bort mot spisen. Sen samlade han sig och fortsatte i en mer resonerande ton:

– Ni vet ju båda två hur det är med Memisia. Nog minns ni begravningen förra sommaren!? Jag förstår att ni saknar henne. Ni saknar henne jättemycket… Det gör jag med.

– Men vi såg henne faktiskt, viskade Enok och vände sig till Mimi: Det var ju hon. Jag såg henne det vet jag.

– Nej, nej, nej. Du såg henne inte, avbröt Lasse: Ni kan omöjligt ha sett henne. Och att ni stack!? Rymde. Från Kiruna och hit. Utan att säga något till någon. Det är inte okej.

Men i kusinernas huvuden snurrade samma ord:

”Vi såg henne. Det gjorde vi.”

De vägrade släppa taget. De saknade henne så. Och de viskade till varandra, så tyst att Lasse inte hörde:

– Vi ska hitta henne.

– Vi ska visa dem.

– Hon finns här i Stockholm.

– Vi ska träffa henne. Det ska vi.

Senare när Lasse diskar ligger kusinerna skavföttes i hängmattan under den enorma kastanjen och tittar på alla som går förbi. Man kliver rakt ut på gångvägen från trappan – så nära är det – och sedan är det bara någon meter ner till Djurgårdsbrunnskanalens gröna vatten. En polisbåt åker sakta förbi och tutar två gånger. Lasse kommer ut på trappan och vinkar till poliserna.

– Vinka till kommissarie Krojk, ungar!

Sen försvinner han in igen.

– Hur ska vi göra nu, Mimi? sa Enok.

– Vet inte… Fast jag tycker faktiskt om att leta efter Memisia. Det känns som att hon är med oss då. Som att hon finns. Jag vill nog fortsätta leta efter henne.

– Ja.

– Jag tycker vi stannar. Nu kan vi ju bo här, föreslog Mimi.

– Ja, jag vill också stanna. Och leta. Det är så kul när hon är med.

– Vi måste hitta henne.

– Ja. Utan henne känns allt så dumt. Det är så sjukt om folk bara försvinner. Det går inte, sa Enok besviket.

Mimi låg tyst och tittade upp i himlen mellan träden. Efter en stund frågade hon drömmande:

– Tror du man kan sakna någon så mycket…?

Hon dröjde lite och fortsatte:

– Tror du man kan sakna någon så mycket så att man får träffa henne igen? Eller att man iallafall tror att man får träffa henne igen?

Enok visste inte vad han skulle svara.

– Njaäej. Eller. Kanske. Alltså, jag tror nog att hon finns om man letar efter henne. Jag tycker vi ska finkamma hela stan tills vi hittar henne. Någonstans måste hon ju finnas.

– Så vi måste stanna?

– Ja, det är klart vi måste stanna, svarade Enok och tittade på Mimi.

– Men vad säger de därhemma?

– Inte behöver de få veta – de kan få tro att vi fortfarande bor hos Eva-Siessá i Kiruna.

– Men din morbror Lasse kommer väl att ringa din mamma nu? Och berätta att vi är här.

– Hm. Det kanske han inte alls gör, sa Enok och började gunga hängmattan så vilt att Mimi trillade ur.

– Vad gör du är du inte klok?

Mimi reste sig upp och välte hela hängmattan så att Enok dunsade ner på backen.

Morbror Lasse hade kommit ut.

– Bra att ni har roligt, ungar!

Hans mobil började spela en ettrig melodi. Innan han svarade sa han:

– Kan ni ställa in min cykel i bodan? Här har ni nyckeln.

Bodan var nästan lika stor som huset och var proppfull med saker. Där stod tre gräsklippare, och över snickarbänken i hörnan var verktygen uppsatta i långa rader. Det hängde till och med fiskenät närmast dörren. Mimi ledde in cykeln och ställde den bredvid en mindre röd mountainbike.

– Den här måste vara Memisias, va?

– Ja säkert. Kolla!

Enok hade hittat en stor sotig presenning som luktade starkt av rök.

– Om det finns en lávvo-duk* så måste det väl ligga stänger någonstans också. Hjälp till att leta! Härinne verkar de inte vara.

_________

* lávvo = tältkåta

De hjälptes åt att släpa ut lávvo-duken på gården och bredde ut den på gruset.

”Det här skulle kunna bli en liten lagom lávvo,” tänkte Mimi och sprang runt på baksidan. Där, ovanpå veden som låg staplad mot väggen, låg stängerna.

– Jaså, vi ska resa lávvon nu? sa Lasse och hjälpte Mimi med stängerna: Ja, varför inte?

Enok letade efter en bra plats på tomten. En bit bort från kastanjen där marken var slät stannade han.

– Här blir bra.

– Det var Ovllá på Sameradion som ringde nyss, sa Lasse medan de tillsammans reste lávvon: Han tyckte jag skulle åka ut till Huvudskär och intervjua hans systerson som jobbar på vandrarhemmet därute i sommar. Jag åker nog dit i övermorgon. Min kompis Anja plockar upp mig här med sin båt.

– Vilken Anja? frågade Mimi snabbt.

– Anja, en tjej som brukar hjälpa Issi. Hon ska ut till Skäret några dagar för att snickra.

– Hur ser hon ut? frågade Mimi, och samtidigt frågade Enok:

– Vilken Issi?

– Anja har jättelånga flätor, svarade Lasse: Och Issi Adamsson är en gammal dam ute på Huvudskär. Ni får gärna följa med dit. Det blir en häftig båttur, vi får se hela skärgården på vägen ut. Ja om ni inte har åkt hem då, förstås. Vi måste väl ringa mamma Kamilla och säga var ni håller hus nu iallafall. Vi försöker ringa om en kvart. De brukar ha på satellittelefonen på jämna klockslag har jag för mig.

– Vi vill inte åka hem ännu, sa Mimi.

– Nä vi vill inte ringa heller, då måste vi åka hem direkt. Om du ringer till mamma så… så tänker vi berätta om att du heter Lena.

– Nu gör vi färdigt det här, och sedan går vi in och ringer, sa Lasse och fäste irriterat dörren vid öppningen på lávvon: Ni får väl säga att ni är i Kiruna då, men ringa måste ni!