fredag

9. Skärgårdsdoktorn Issi

tors. 3 aug. 09:30 Jungfrufjärden, Stockholms skärgård

På vägen ut mot Huvudskär i den blå motorbåten åkte de förbi en motoryacht som hette Loris. Kaptenen på Loris vinkade, och Anja, Lasse och kusinerna vinkade alla tillbaks. Enok och Mimi tyckte det var en rolig sedvana att vinka till främmande människor och vinkade till nästa båt, som var en segelbåt som hette s/y Aurora, men mannen vid segelbåtens roder vinkade inte tillbaka. Han verkade inte se kusinerna,

trots att han tittade mot dem. Lasses kompis Anja-med-flätorna som satt och styrde gav dem snabbt en förklaring:

– Folk på finare båtar brukar känna sig bättre och mer värda än folk med fulare båtar. De finare människorna låtsas inte om de fulare, förstår ni.

När nästa fina båt åkte förbi – en segelbåt som hette Mu fanas – vinkade inte barnen åt gubbarna ombord. Men gubbarna såg Lasse och vinkade åt honom.

– Där är Staffan Laddi på Mu fanas. Ser ni att de har ett samiskt namn på båten?

Sen berättade han för Anja:

– Det betyder ”Min båt”.

Barnen vinkade glatt tillbaka till gubbarna på segelbåten.

Mimi sa:

– När de är samer så kan man iallafall vinka åt dem. Även om de är rika.

– Ja, samer hälsar alltid, sa Enok.

– Ja, ja, det har ni kanske rätt i, svarade Lasse tungt. Han hade emellertid ett uppdämt behov av att påpeka att det finns problem i det allt som oftast rosade samiska samhället, och tyckte att kusinernas skönmålning var alltför ensidig. Han fick upp farten och fortsatte eldigt:

– I mindre samhällen hälsar man iallafall på alla. Det gör man. Det är nog helt sant. Men nog finns det mycket att klaga på också i Sápmi.* Tyvärr. Massor av konstigheter. Ni kommer väl ihåg till exempel när Sara och Erkke ville ha sina barn på samedagiset, men inte fick, bara för att några andra föräldrar satte sig emot och tyckte de pratade för dålig samiska!?

_________

* Sápmi = Sameland

*

*

*

Hos Issi Adamsson var allting väldigt speciellt: Fullt med fina saker som alla hade med skärgården att göra: gamla vättar, enorma gröna och gula glasbojar upphängda i nät, träkrokar, en trave trasmattor, flaskor, några träskepp, ett vackert utsirat backgammonbord, en stor väggklocka, gamla fotogenlampor, tennljusstakar med blåa stearinljus, lyktor, lanternor från en skuta och konstiga vapen. Flera av tavlorna

som hängde på väggen hade hon själv målat och kuddarnas färg i pinnsoffan matchade trasmattorna på golvet… Allt var stiligt: till och med den vita gungstolen såg ovanligt snygg ut. Ut genom fönstret i köket var utsikten fantastisk.

Nu stod hon alltså i fönstret och tittade ut över Huvudskärs hamninlopp. Hennes långa kritvita hår var uppsatt i en svinrygg, hon var mer än vanligt brunbränd och fårad och var för dagen iklädd sjömanskostym där byxorna slutade strax nedanför knät. Hon var den enda som fortfarande hyrde lägenhet i det stora lotshuset på skäret. Resten av lägenheterna hade blivit vandrarhem. När hon såg Lasse komma in genom den öppna dörren lyste hon upp.

– Raaaring, sa hon och snuddade i en vid gest sin egen näsa: Nu tar vi fram sherryn. Jag såg minsann när ni kom in med båten.

Lasse presenterade sina små medhjälpare.

– Åååååå, ni måste vara släkt? sa Issi.

– Ja, det här är min systerson Enok. Och hans kusin Mimi. Från Krokvik.

– Naturligtvis. Memisia pratade sååååå mycket om er, sa Issi.

– Men jag hinner inte med någon sherry just nu, sa Lasse: Jag ska intervjua Ovllás Johan som jobbar på vandrarhemmet härnere. Jag kommer sen. Och Anja kommer strax. Hon skulle bara fixa nåt. Jag tänkte att barnen säkert ville träffa dig innan det börjar hamras här i kåken.

Sedan lutade han sig närmare Issi, höll handen som en skärm för munnen och låtsades viska:

– De sysslar med efterarbete till Memisias bortgång.

– Självklart. Gå du, och kom inte tillbaka förrän solen gått ner! skojade Issi, och hon skrattade så att man såg flera guldtänder glimma. Barnen stod lite osäkra efter väggen inför denna uppenbarligen mycket starka människa. Lasse försvann utan att de märkte det.

– Hit kom alltid Memisia. Hon älskade att bada, förstår ni. Precis som jag. Och när hon inte var här så kommunicerade vi på annat sätt. Hon skickade vykort.

– Skickade hon vykort? frågade Mimi.

– Ja, raaaring, förstår du: Hon skickade vykort. Jag har sparat flera stycken. Jag har dem där i hyllan. Vi hade sååååå mycket gemensamt förstår du. Nej, det förstår du kanske inte. TBE.* Vi hade båda samma sjuka förstår du.

– Var Memisia sjuk?

_________

* TBE (Tick-borne encephalitis) = fästingburen encefalit. Detta virus kan ge hjärninflammation.


– Ja, det var hon. Och några av vykorten på slutet var helt gaaaaaaaalna. Men jaaaag sparde dem ändå. Här ska ni se.

Hon gick till hyllan och tog fram en tunn bunt vykort ihopsatta med en gummisnodd.

– Ta dem ni! Kanske förstår ni bättre vad det står. Det kanske säger er något på samiska. Jag förstår då ingenting. Mimi läste högt texten på det understa vykortet utan att ta bort gummisnodden:

Hallå Iggy,

TBE ANNAMARIA VAR ALLTID

RÄDD FÖR JAG ÄR REDAN DIN

ENGEL BE OM KALAS SÅ TÄNKER

ALLA VI

// Memisia


– Ja, hon kallade mig både ”Anna-Maria” och ibland ”Issi” som alla andra. Och ibland ”Iggy”. Hon hade någon kompis som hette Iggy, tror jag, och den där Iggy var lika senig och vacker som jag, brukade hon säga.

– Jaha, sa Mimi intresserat, och fortsatte: Men det var svårt att förstå det övriga meddelandet.

– Ja, omöjligt, höll Issi med.

– Vad är TBE? frågade Enok.

– Hjärnhinneinflammation, svarade Issi: Man kan bli helt gaaaaalen, ja man kan dö. Det gjorde Memisia. Fästingburen encefalit. Hela nervsystemet går sönder. Jag klarade mig ganska bra, tycker jag. Men andra viskar om mig att jag är galen. Har ni några fästingar, barn?

– Fästingar? undrade Mimi.

– Ja, fästingar. Kom hit och ta av er tröjorna! Nu ska jag se om ni har blivit bitna. Det är inte så att det kliar lite konstigt på någon av er i nacken eller i knävecken kanske?

– Jo jag har nått kli här i armhålan, sa Enok: Kolla!

– Ja. Vad är detta? frågade Issi utan att vänta sig något svar: Det lilla krypet tar jag bort med ett ryck. Hon knep fästingen mellan tummen och pekfingret, och ryckte till.

– Så här! Nu är den borta. Se så bra, jag fick med huvudet också.

Issi eldade upp den lilla fästingen i ett stearinljus och den exploderade med ett poff.

– Sådär ja, nu är den ur världen.

*

*

*

Enok satt och höll ett krampaktigt tag om Memisias vykort. Han kunde inte förstå hur Mimi kunde stå där vid kaptenen och se så nöjd ut när vågorna gick höga utanför.

Bosse hade kommit förbi Issi för att lämna en flaska sherry, och batterier till hennes radio som slutat fungera, och eftersom han hade ärende till Dalarö nu och Lasse precis var klar med sin intervju så liftade de med den snabba livräddningskryssaren. Den var mycket snabbare än Anjas gamla skorv.

– Jag måste tanka här, sa Bosse och styrde in mot macken på Kymmendö.

Han la som så många gånger förr till vid bryggan och hoppade iland. Barnen och Lasse satt kvar. Enok hade fortfarande hjärtat i halsgropen efter den häftiga färden över fjärdarna och pustade nu ut. På radion, som stod på hela tiden, fick de höra oväntade nyheter:

Inbrotten i uppländska kyrkor de senaste veckorna har vi redan tidigare rapporterat om. Stöldgodset värderas uppskattningsvis till tre miljoner kronor. Uppsalapolisen samarbetar tätt med Stockholmspolisen för att få fatt på stöldligan. Ett par synnerligen rika kyrkor vaktas också dag som natt av kyrkmedlemmar som bor i grannområdet.

Vi hoppar nu till det intensiva sökandet efter två 11-åriga barn från Kiruna. De båda sågs senast på Skansen i Stockholm och polisen uppmanar allmänheten att delta i sökandet. Poliskommissarie Krojk vid sjöpolisen samordnar spaningsarbetet och säger till TT:

– Vi är tacksamma för alla tips vi kan få från allmänheten. Enok har mörkt halvlångt hår och var vid försvinnandet iklädd blå Leejeans och en röd vindjacka av sportmodell. Mimi har en kortare mörk frisyr med ett orangt hårband och hade svarta byxor och en grön fleecejacka med luva på sig sist hon sågs.

– Vad är det frågan om! sa Lasse och såg bestört ut: Det är ju om er! Det är er de letar efter. Och den där Krojk förresten, honom känner jag. Du pratade ju med mamma i förrgår och sa att allt var bra. Hur kommer det här sig? Nu är det vi som åker direkt hem till mig. Men först måste vi ringa på en gång och säga precis som det är!

– Ja men…, sa Enok och tittade förskräckt på Mimi.

Han sa sen spänt till Lasse:

– Du får inte ringa! Du får inte.

– Det spelar ingen roll vad ni säger, den här gången ringer jag! Ni är ju efterlysta, det här går inte!

Bosse lossade förtöjningen och hoppade ombord utan att märka den spända stämningen ombord. Det var inte många minuters färd kvar till Dalarö nu, och

snart stod tre molokna personer på kajen och vinkade adjö till Bosse som styrde ut ur hamnen.

– Jag ska bara gå in på macken och köpa choklad, jag behöver verkligen något sött innan jag ringer, sa Lasse irriterat: Ska ni följa med in?

Han vände tvärt och började gå.

– Där är busshållplatsen, ni kan ju vänta där om ni vill.

När Lasse tre minuter senare kommer ut från macken ser han inte sina unga släktingar någonstans. De är som uppslukade av asfalten.

10. Chiffret

tors. 3 aug. 18:45 bussterminalen, Haninge centrum

– Nästa Handen, avstigning för samtliga passagerare och byte till pendeltåg mot Nynäshamn och Stockholm, sa högtalarrösten på bussen.

Kusinerna hoppade av och frågade sig fram till pendeltågsstationen, där de satte sig på en bänk på perrongen. Enok skrapade med foten i gruset medan Mimi läste vykorten. Det var tre stycken, alla adresserade till ”Issi Anna-Maria Adamsson, Huvudskär, Skärgården, Sverige”. Det första hade hon redan läst, när de var hos Issi. Hon tyckte det var ett konstigt språk och hon undrade varför inte Memisia hade satt dit några punkter – allt var en enda lång konstig mening. Hon undrade också när kortet var skickat, men det fanns ingen poststämpel.

Hej Issi,

TILL ANNAMARIA VÅRENS

ALLA ROCKSÅNGER FÅR JAG

ÄTA REDAN DEN ELFTE/3

BJÖRN OCH KALLE SKA TA

ALLA VÅRSÅNGER

Kram Memisia

– Vet du vem Björn och Kalle är? frågade hon sin kusin.

Han tittade upp och svarade:

– Nej, jag vet inte vilka det är. Ingen aning.

Vykort nummer två var i samma stil svårbegripligt och utan punkter. Memisia kallade Issi för ”Iggy” hade de lärt sig, och de hade lärt sig att TBE var en sjukdom.


Hallå Iggy,

TBE ANNAMARIA VAR ALLTID

RÄDD FÖR JAG ÄR REDAN DIN

ENGEL BE OM KALAS SÅ TÄNKER

ALLA VI

// Memisia

– Memisia dog i TBE, sa Mimi.

Enok protesterade med svag röst:

– Vi såg henne iallafall.

– Ja.

– Tänk om vi fick komma till Memisias kalas, fortsatte Enok när han läst vykortet och ordet ”kalas”.

Mimi vände på kortet och såg att bilden på framsidan var en ritad tårta. Det andra vykortet var ett flygfotografi över en grön ö i ett blått vatten. Det tredje vykortet var lättare att förstå. Kusinerna lutade sig mot varandra och bådas ögon följde Mimis finger när hon stavade sig igenom texten:


Annamaria

LILLA HALVGAMLA

SOLSTRÅLE-IGGY.

JAG HALTAR/GÅR VAR DAG IN

NU TILL KALLES FOTMOT. PÅ

ALSIKEGATAN 18. LIDER MER

NU. HUR MÅR DU? LÄBBA

HÄLSAR.

/Memisia

– Läbba var väl den där flickan på bilden?

– Ja, men det kan ha varit någon annan också. Vad är det för bild? envisades Enok: Får jag se!?

– En ask, svarade Mimi och läste den finstilta texten längst upp på baksidan: ”Foto av Mikael Piraks Svepask med lönnfack.”

– Lönnfack! ropade Enok, och hans ögon glödde: Det kanske finns något hemligt i de andra vykorten. Det kanske är därför texten är så konstig. Det kanske

finns något chiffer.

Mimi tog fram de två första vykorten igen. Hon jämförde stilen på dem och såg att de var skrivna med samma blå bläckpenna. Det tredje vykortet däremot var skrivet med en annan röd penna. Hon la det tredje kortet på bänken bredvid sig och höll de andra två framför sig.

– Ordet ”alla” står på flera ställen, sa hon till Enok.

Enok tittade intensivt på vykorten. Mimi fortsatte sitt analyserande:

– Ser du, Enok, att första orden är lite lika varann: ”TILL ANNAMARIA VÅRENS ALLA” och ”TBE ANNAMARIA VAR ALLTID” – det är nästan samma bokstäver.

– Tåget kommer nu! Jag tar det här kortet, sa Enok.

– Okej.

– Snabba dig, Mimi!

– Ja, ta det lugnt! Vi hinner.

De två kusinerna gick på tåget och satte sig bredvid varandra.

– Får jag se på det tredje kortet? sa Mimi.

Enok tittade själv på det och gav henne det sen lite motvilligt.

– Ser du, fortsatte Mimi: Här finns inget ”alla” och här är det helt andra bokstäver.

– Varför är ”elfte” och ”engel” felstavade? påpekade Enok och trodde att han hade kommit på något.

– ”Elfte” stavas så. Men ”engel” är felstavat. Ingen aning.

– ”Den elfte” och ”din engel” – det måste hänga ihop, de liknar varann så mycket.

Plötsligt förstod Mimi att ordens första bokstav var samma på de båda korten: ”Hej Issi Till Annamaria Vårens Alla” och ”Hallå Iggy TBE Annamaria Var Alltid”.

– Ser du, de börjar på samma bokstav. Om jag läser första bokstäverna på det här vykortet så skriver du ner vad det blir.

– Jag har ingen penna, svarade Enok.

– Okej, jag läser: H-I-T-A-V-A-R-F-J-Ä-R-D-E-B-OK-S-T-A-V-M. Och ge mig det andra kortet! H-I-T-A---V-A-R---F-J-Ä-R-D-E---B-O-K-S-T-A-V--- M.

– Men varför är det bara ett t i ”hitta”? frågade Enok.

– Jag vet inte. Men vi tar var fjärde bokstav.

– Var?

– På det tredje kortet, såklart, sa Mimi självsäkert. Hon tog fram kortet och pekade på var fjärde bokstav.

AnnaMariA

lilLa haLvgaMla

sOlstRåle-Iggy

Jag hAltaR/går Var dAg in

Nu tiLl kaLles FotmOt.

på AlsiKegaTan 18. lidEr

meR nu. hUr måR du? lÄbba

HälsAr.

meMisiA

Hon läste ut ordet:

– Amallmorijarvanllfoakt8erurähama.

– Vad är det för språk? frågade Enok.

– Inte samiska i alla fall, svarade Mimi.

– Nej, absolut inte. Det är något annat… Men vi kanske ska läsa var fjärde bokstav på de andra korten – det var ju de korten som var så konstiga!

– Ja, svarade Mimi koncentrerat. Hon hade redan börjat läsa på det första kortet: HSINAVNLCNFAARNEEÖCLKAVÅRMI

– Och det är inte svenska och inte samiska. Det är inte något språk i hela världen, sa Enok trött. Han blev nästan arg och skrek uppgivet:

– Det finns väl inget språk som har flera e:n på rad!?

*

*

*

De två rymlingarna hade flyttat sin lávvo uppför backen mot Fridhem och rest den på en avskiljd plats bredvid några övergivna bikupor, i skuggan av en hägg. Härifrån såg de rakt ner mot Lilla Sjötullen och Lasse, medan han aldrig skulle kunna upptäcka dem bland buskarna.

Sent på kvällen var de klara med det nya bygget. Allt hade gått förvånansvärt smidigt – Lasse hade inte synts till, så de hade kunnat jobba i fred. Det blev tre vändor uppför den branta stigen med trästänger. Nu låg Enok på ena sidan och läste gamla nummer av Samefolket. I varje nummer kände han igen åtminstone någon släkting som hade blivit fotograferad när han eller hon kastade lasso på Same-mästerskapen

eller stod utanför en kyrka och skulle gifta sig. Samtidigt låg Mimi på andra sidan med en penna och de tre vykorten.

– Men varför stavar hon fel? muttrade Mimi: Det brukar hon väl inte? Enok, visst stavas ”hitta” med två t!? Jag ger upp.

Hon lyfte upp det ena vykortet och höll det i luften. Sen släppte hon det. Det seglade ner och la sig över det andra vykortet och skymde dess överskrift ”Hallå Iggy”.

– Kolla! skrek hon förtjust: Nu ser jag. ”T-a… v-a-r… f-j-ä-r-d-e… b-o-k-s-t-a-v.” Man ska ta bort överskriften. Får jag det tredje kortet!

Hon sträckte sig själv efter det tredje kortet, som låg vid tältväggen. Enok tittade upp från Samefolkettidningen. Han visste inte vad han skulle tro om sin kusins upptäckt, så han låg kvar.

– Ja, skriv du, Enok!

Hon kastade honom pennan och fortsatte:

– Skriv ner varje bokstav jag säger: L-A-V-L-L-Å-G-A-L-G-A-G-U-L-L-O-T-L-E-A-L-R-N-R-D-B-Ä-R. Får jag pappret?

Enok skakade på huvudet åt alla konsonanterna på slutet och läste dem högt och uppgivet innan han gav pappret till Mimi:

– L-R-N-R-D… Vad betyder det?

Men Mimi, som plötsligt hade fått ny energi, hittade några ord hon kände igen:

– Lavllå/ galga/ gullot/ lea/, sa hon: Och om man tar bort ringen över å… och sätter hattar på några av a:na … så blir det: ”Lávlla galgá gullot lea...” (”Sången

ska höras det är...”)

Enok blev imponerad.

– Ja, det är faktiskt några ord, sa han: Men slutet är ju helt fel. Får jag se på vykortet?

Mimi gav honom kortet och försökte själv läsa på pappret som Enok skrivit.

– Nej, men kolla! Du har ju tagit med siffrorna! sa Enok.

Han insåg att han var något på spåret:

– Om det står ”var fjärde bokstav” så ska man ta var fjärde bokstav, ju! Inte siffror! Kolla: Om man hoppar över ”18” och läser de två sista raderna så blir var fjärde bokstav: A.D.E.H.A.L.A.S. Nu kanske. Vad blev det från början?

Mimi läste på pappret och tog sen vykortet av Enok och fortsatte där:

ANNAMARIA

LILLA HALVGAMLA

SOLSTRÅLE-IGGY

JAG HALTAR/GÅR VAR DAG IN

NU TILL KALLES FOTMOT.

PÅ ALSIKEGATAN 18. LIDER

MER NU. HUR MÅR DU? LÄBBA

HÄLSAR.

MEMISIA

– Lavllå/ galga/ gullot/ lea/ dehålas/ – ”Lávlla galgá gullot. Lea dehálaš.” (”Sången ska höras. Det är viktigt.”)

Det svindlade i bådas huvuden och de la sig ner på sina madrasser. I deras huvuden snurrade tanken:

”Ett meddelande från Memisia. Ett meddelande. Vi har fått ett meddelande.”

De blev alldeles tysta – så tysta att de tydligt kunde höra något stort som kom och krafsade på lávvoduken och sakta kröp in.

torsdag

11. Silvergömman

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

12. Med Krojk i hälarna

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

13. Köttgömman

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

onsdag

15 "Sanningens minut"

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

14. Den stora vernissagen

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

16. Gröna Lund

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

17. Museikuppen

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

18. Dagen efter

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

Epilog

(ej inskrivet på bloggen - Köp boken! eller avvakta!)

fredag

Recension/Bokomtale ved Máret Ánne Sara. Š nr. 45-2008. Utgitt av Iđut.

Och i senaste numret av den samiskspråkiga ungdomstidningen Š skrev dess chefredaktör Máret Ánne Sara en helsida om vår bok. Vi ska så småningom lägga ut pdf:en på lämpligt sätt, så att du kan läsa den samiska texten. Ville Söderbaum har översatt recensionen till svenska, och det är den text som är publicerad nedan.



BÖCKER BÖCKER BÖCKER BÖCKER BÖCKER

Köttjuven

Máret Ánne Sárá


Samiska läsare tycks vara sugna på ny och lite annorlunda litteratur, eftersom boken Köttjuvens förstaupplaga sålde slut på två veckor! Köttjuven är den andra boken som tillkom i den barnbokstävling som hade temat "Att vara ung same idag", men den förlorade mot SMS från Soppero. Boken är skriven på svenska, men författarna söker stöd för att få boken översatt till samiska. Vid första anblicken lovar författarna Lotta Willborg Stoor och Ville Söderbaum lite allt möjligt på bokens lite underliga omslag, men frågan är om de lyckas uppfylla förväntningarna från pärm till pärm.


Det är inte konstigt att boken sålde slut på två veckor, för både namnet och formen är som en frisk fläkt för den samiska litteraturen. Annorlunda och spännande.
-Kan man sakna någon så mycket att hon visar sig? Och kan du ha en morbror som är transvestit om du är same? Korta förklaringar på bokens baksida för med sig många frågor, som kanske inte är så väldigt viktiga, men som man ändå inte klarar att lämna obesvarade. Det är inte lätt att veta vad man har att vänta av berättelsen, men förväntningarna har ändå redan stigit.


Boken börjar när de två barnen Mimi och Enok utan lov rymmer med tåget från Kiruna till Stockholm. De tror sig ha sett sin döda kusin Memisia, och drar till huvudstaden för att hitta henne. Berättelsen tar sig framåt utefter deras resväg, på vilken de träffar olika människor, som alla på något sätt är till nytta eller hjälp på deras färd. I Stockholm söker Mimi och Enok sin morbror Lasse. De träffar Lasse – och Lena (morbror Lasses kvinnonamn). Morbrodern brukar nämligen klä sig till kvinna ibland. Barnen blir lite fundersamma, men använder ingen tid att undersöka ämnet djupare. De lämnar morbror Lasse/Lena och fortsätter leta efter Memisia. Dessvärre blir de tagna i slutet och blir landets kändaste rymmare, som stjäl morbror Lasses lávvo. De bor i lávvon, och råkar sätta stadens största köttjuv i fängelse, och så hittar de sanningen om sin döda kusin.


I berättelsen händer mycket, men allt är noggrannt förankrat i tidsangivelser och platser. Berättelsen är skriven som om det vore i den verkliga världen, och som om det hänt bland riktiga människor, men ändå är berättelsen fiktion. De två barnen är hjältar, som klarar av allt, varsomhelst. Deras värld är en fantastisk berättelse, och läsaren får ta del av denna barnsliga värld.


Barnslig uppfinningsrikedom och nyfikenhet är i centrum och för berättelsen framåt. Särskilda karaktärer som morbror Lasse är beskrivna med barnslig nyfikenhet. – Varför tar han på sig kvinnokläder? Barnen skrattar och retas, men accepterar ändå direkt den förklaring som de får. Det är inga djupa och onödiga förklaringar, utan snarare lätta och uppenbara svar på alla saker som barnen träffar på. Deras berättelses resa slutar på Nordiska museet, där de slutligen eller olyckligtvis blir tagna av poliserna. Då har morbror Lasse för första gången tagit på sig kvinnokläder (kolt) offentligt, och där träffar de också bokens alla personer. Mimi och Enok tvingas erkänna för sig själva att kusinen är död och att hon inte kommer tillbaka. Istället har de på resans gång hittat ett hemligt meddelande, som skapar ett fint och lyckligt farväl mellan barnen, och även mellan kusinen och hennes pappa (morbror Lasse/Lena).


Barnets lättsinne vinner över de vuxnas inkrökta tankar. Memisia, Mimi och Enok vet hela tiden bäst, ända till slutet, där Memisias hemliga meddelande får hennes sång att alltid klinga: "Jag älskar henne/honom, hon/han är ju min pappa." Så hjälper barnen de vuxna genom sorgen och pekar tillbaka på bokens huvudämnen: inre konflikter, kärlek och svåra farväl. Barnen ger sig av på sin hemliga resa för att de inte accepterar att Memisia har dött, och morbror Lasse har inte kunnat vara glad eftersom han inte accepterat sig själv, och inte heller dotterns död. I bokens slut löser sig alla saker. Alla tar farväl av sina kära som de har förlorat, och av rädslor som de inte förut vågat erkänna. Berättelsen har alltså ett bra slut, som också förklarar berättelsens utgångspunkt.


Berättelsen är bra i sig själv, men det är lite förvirrande med alla olika platsnamn och tidsangivelser. Istället för alla dessa platsnamn, datum och tidsangivelser skulle boken kunnat ha mer bilder. Då skulle hela läsupplevelsen känts mer levande och närmare för läsaren. Bokens innehåll håller tyvärr inte heller alla löften som man givit på omslaget. Om du väntade dig en spänningsroman bland tjuvar, transvestiter och spöken, så kan du kanske bli lite besviken.
Den lilla boken är ändå en fin berättelse som är läsvärd. Det är också väldigt roligt att se nya samiska författare, som försöker sig på nya former.

ŠŠŠŠŠŠ

tisdag

Recension av Katarina Hällgren, Samefolket nr 4-2008

Köttjuven är i grunden ett bidrag till Nordiska Museets barnbokstävling. Lotta Willborg Stoor och Ville Söderbaum vann inte, men valde att ge ut den gemensamma debutromanen själva. Det är onekligen en underhållande barnboksroman, oavsett ålder.
Boken handlar om kusinerna Enok och Mimi som egentligen är på väg upp till fjälls på kalvmärkning. Men istället rymmer de med tåg från Kiruna till Stockholm för att söka efter sin döda kusin Memisia. De söker upp morbrodern Lasse som jobbar på sameradion, och som ibland klär sig i kvinnokläder och kallar sig för Lena. I sin längtan efter kusinen Memisia hamnar de i ett spännande äventyr med förvecklingar, sökande efter spår av Memisia och några hjältedåd.
Det är fantasifullt, underhållande och lagom nutidsdramatiskt. Personerna i boken är fiktiva, men många påminner, med glimten i ögat, av mer eller mindre kända sameprofiler som kusinerna stöter på under sitt uppdrag. Till och med Samefolket får en liten plats i boken, när kusinerna förstrött bläddrar i gamla nummer i sitt gömställe i lávvon på Djurgården.
Lotta och Ville har inte bara gjort en underhållande äventyrsbok, de har också bidragit till att läsarna får tillfälle att lära sig lite samiska. Dels genom de samiska ord och meningar som vävts in i berättelsen och dels med ordlistan längst bak i boken.

Katarina Hällgren