På vägen ut mot Huvudskär i den blå motorbåten åkte de förbi en motoryacht som hette Loris. Kaptenen på Loris vinkade, och Anja, Lasse och kusinerna vinkade alla tillbaks. Enok och Mimi tyckte det var en rolig sedvana att vinka till främmande människor och vinkade till nästa båt, som var en segelbåt som hette s/y Aurora, men mannen vid segelbåtens roder vinkade inte tillbaka. Han verkade inte se kusinerna,
trots att han tittade mot dem. Lasses kompis Anja-med-flätorna som satt och styrde gav dem snabbt en förklaring:
– Folk på finare båtar brukar känna sig bättre och mer värda än folk med fulare båtar. De finare människorna låtsas inte om de fulare, förstår ni.
När nästa fina båt åkte förbi – en segelbåt som hette Mu fanas – vinkade inte barnen åt gubbarna ombord. Men gubbarna såg Lasse och vinkade åt honom.
– Där är Staffan Laddi på Mu fanas. Ser ni att de har ett samiskt namn på båten?
Sen berättade han för Anja:
– Det betyder ”Min båt”.
Barnen vinkade glatt tillbaka till gubbarna på segelbåten.
Mimi sa:
– När de är samer så kan man iallafall vinka åt dem. Även om de är rika.
– Ja, samer hälsar alltid, sa Enok.
– Ja, ja, det har ni kanske rätt i, svarade Lasse tungt. Han hade emellertid ett uppdämt behov av att påpeka att det finns problem i det allt som oftast rosade samiska samhället, och tyckte att kusinernas skönmålning var alltför ensidig. Han fick upp farten och fortsatte eldigt:
– I mindre samhällen hälsar man iallafall på alla. Det gör man. Det är nog helt sant. Men nog finns det mycket att klaga på också i Sápmi.* Tyvärr. Massor av konstigheter. Ni kommer väl ihåg till exempel när Sara och Erkke ville ha sina barn på samedagiset, men inte fick, bara för att några andra föräldrar satte sig emot och tyckte de pratade för dålig samiska!?
_________
* Sápmi = Sameland
*
*
*
Hos Issi Adamsson var allting väldigt speciellt: Fullt med fina saker som alla hade med skärgården att göra: gamla vättar, enorma gröna och gula glasbojar upphängda i nät, träkrokar, en trave trasmattor, flaskor, några träskepp, ett vackert utsirat backgammonbord, en stor väggklocka, gamla fotogenlampor, tennljusstakar med blåa stearinljus, lyktor, lanternor från en skuta och konstiga vapen. Flera av tavlorna
som hängde på väggen hade hon själv målat och kuddarnas färg i pinnsoffan matchade trasmattorna på golvet… Allt var stiligt: till och med den vita gungstolen såg ovanligt snygg ut. Ut genom fönstret i köket var utsikten fantastisk.
Nu stod hon alltså i fönstret och tittade ut över Huvudskärs hamninlopp. Hennes långa kritvita hår var uppsatt i en svinrygg, hon var mer än vanligt brunbränd och fårad och var för dagen iklädd sjömanskostym där byxorna slutade strax nedanför knät. Hon var den enda som fortfarande hyrde lägenhet i det stora lotshuset på skäret. Resten av lägenheterna hade blivit vandrarhem. När hon såg Lasse komma in genom den öppna dörren lyste hon upp.
– Raaaring, sa hon och snuddade i en vid gest sin egen näsa: Nu tar vi fram sherryn. Jag såg minsann när ni kom in med båten.
Lasse presenterade sina små medhjälpare.
– Åååååå, ni måste vara släkt? sa Issi.
– Ja, det här är min systerson Enok. Och hans kusin Mimi. Från Krokvik.
– Naturligtvis. Memisia pratade sååååå mycket om er, sa Issi.
– Men jag hinner inte med någon sherry just nu, sa Lasse: Jag ska intervjua Ovllás Johan som jobbar på vandrarhemmet härnere. Jag kommer sen. Och Anja kommer strax. Hon skulle bara fixa nåt. Jag tänkte att barnen säkert ville träffa dig innan det börjar hamras här i kåken.
Sedan lutade han sig närmare Issi, höll handen som en skärm för munnen och låtsades viska:
– De sysslar med efterarbete till Memisias bortgång.
– Självklart. Gå du, och kom inte tillbaka förrän solen gått ner! skojade Issi, och hon skrattade så att man såg flera guldtänder glimma. Barnen stod lite osäkra efter väggen inför denna uppenbarligen mycket starka människa. Lasse försvann utan att de märkte det.
– Hit kom alltid Memisia. Hon älskade att bada, förstår ni. Precis som jag. Och när hon inte var här så kommunicerade vi på annat sätt. Hon skickade vykort.
– Skickade hon vykort? frågade Mimi.
– Ja, raaaring, förstår du: Hon skickade vykort. Jag har sparat flera stycken. Jag har dem där i hyllan. Vi hade sååååå mycket gemensamt förstår du. Nej, det förstår du kanske inte. TBE.* Vi hade båda samma sjuka förstår du.
– Var Memisia sjuk?
_________
* TBE (Tick-borne encephalitis) = fästingburen encefalit. Detta virus kan ge hjärninflammation.
– Ja, det var hon. Och några av vykorten på slutet var helt gaaaaaaaalna. Men jaaaag sparde dem ändå. Här ska ni se.
Hon gick till hyllan och tog fram en tunn bunt vykort ihopsatta med en gummisnodd.
– Ta dem ni! Kanske förstår ni bättre vad det står. Det kanske säger er något på samiska. Jag förstår då ingenting. Mimi läste högt texten på det understa vykortet utan att ta bort gummisnodden:
Hallå Iggy,
TBE ANNAMARIA VAR ALLTID
RÄDD FÖR JAG ÄR REDAN DIN
ENGEL BE OM KALAS SÅ TÄNKER
ALLA VI
// Memisia
– Ja, hon kallade mig både ”Anna-Maria” och ibland ”Issi” som alla andra. Och ibland ”Iggy”. Hon hade någon kompis som hette Iggy, tror jag, och den där Iggy var lika senig och vacker som jag, brukade hon säga.
– Jaha, sa Mimi intresserat, och fortsatte: Men det var svårt att förstå det övriga meddelandet.
– Ja, omöjligt, höll Issi med.
– Vad är TBE? frågade Enok.
– Hjärnhinneinflammation, svarade Issi: Man kan bli helt gaaaaalen, ja man kan dö. Det gjorde Memisia. Fästingburen encefalit. Hela nervsystemet går sönder. Jag klarade mig ganska bra, tycker jag. Men andra viskar om mig att jag är galen. Har ni några fästingar, barn?
– Fästingar? undrade Mimi.
– Ja, fästingar. Kom hit och ta av er tröjorna! Nu ska jag se om ni har blivit bitna. Det är inte så att det kliar lite konstigt på någon av er i nacken eller i knävecken kanske?
– Jo jag har nått kli här i armhålan, sa Enok: Kolla!
– Ja. Vad är detta? frågade Issi utan att vänta sig något svar: Det lilla krypet tar jag bort med ett ryck. Hon knep fästingen mellan tummen och pekfingret, och ryckte till.
– Så här! Nu är den borta. Se så bra, jag fick med huvudet också.
Issi eldade upp den lilla fästingen i ett stearinljus och den exploderade med ett poff.
– Sådär ja, nu är den ur världen.
*
*
*
Enok satt och höll ett krampaktigt tag om Memisias vykort. Han kunde inte förstå hur Mimi kunde stå där vid kaptenen och se så nöjd ut när vågorna gick höga utanför.
Bosse hade kommit förbi Issi för att lämna en flaska sherry, och batterier till hennes radio som slutat fungera, och eftersom han hade ärende till Dalarö nu och Lasse precis var klar med sin intervju så liftade de med den snabba livräddningskryssaren. Den var mycket snabbare än Anjas gamla skorv.
– Jag måste tanka här, sa Bosse och styrde in mot macken på Kymmendö.
Han la som så många gånger förr till vid bryggan och hoppade iland. Barnen och Lasse satt kvar. Enok hade fortfarande hjärtat i halsgropen efter den häftiga färden över fjärdarna och pustade nu ut. På radion, som stod på hela tiden, fick de höra oväntade nyheter:
Inbrotten i uppländska kyrkor de senaste veckorna har vi redan tidigare rapporterat om. Stöldgodset värderas uppskattningsvis till tre miljoner kronor. Uppsalapolisen samarbetar tätt med Stockholmspolisen för att få fatt på stöldligan. Ett par synnerligen rika kyrkor vaktas också dag som natt av kyrkmedlemmar som bor i grannområdet.
Vi hoppar nu till det intensiva sökandet efter två 11-åriga barn från Kiruna. De båda sågs senast på Skansen i Stockholm och polisen uppmanar allmänheten att delta i sökandet. Poliskommissarie Krojk vid sjöpolisen samordnar spaningsarbetet och säger till TT:
– Vi är tacksamma för alla tips vi kan få från allmänheten. Enok har mörkt halvlångt hår och var vid försvinnandet iklädd blå Leejeans och en röd vindjacka av sportmodell. Mimi har en kortare mörk frisyr med ett orangt hårband och hade svarta byxor och en grön fleecejacka med luva på sig sist hon sågs.
– Vad är det frågan om! sa Lasse och såg bestört ut: Det är ju om er! Det är er de letar efter. Och den där Krojk förresten, honom känner jag. Du pratade ju med mamma i förrgår och sa att allt var bra. Hur kommer det här sig? Nu är det vi som åker direkt hem till mig. Men först måste vi ringa på en gång och säga precis som det är!
– Ja men…, sa Enok och tittade förskräckt på Mimi.
Han sa sen spänt till Lasse:
– Du får inte ringa! Du får inte.
– Det spelar ingen roll vad ni säger, den här gången ringer jag! Ni är ju efterlysta, det här går inte!
Bosse lossade förtöjningen och hoppade ombord utan att märka den spända stämningen ombord. Det var inte många minuters färd kvar till Dalarö nu, och
snart stod tre molokna personer på kajen och vinkade adjö till Bosse som styrde ut ur hamnen.
– Jag ska bara gå in på macken och köpa choklad, jag behöver verkligen något sött innan jag ringer, sa Lasse irriterat: Ska ni följa med in?
Han vände tvärt och började gå.
– Där är busshållplatsen, ni kan ju vänta där om ni vill.
När Lasse tre minuter senare kommer ut från macken ser han inte sina unga släktingar någonstans. De är som uppslukade av asfalten.
