Efter telefonsamtalet till Alesjávri tog Lasse med barnen på en promenad. Han hade lovat vattna blommorna hos familjen Cronér som var bortresta den här veckan, och nu styrde de stegen mot Blockhusudden alla tre. Kusinerna sprang i förväg, fulla av energin de fått av att det gått så bra att lura Enoks mamma att de var kvar i Kiruna. De hade dessutom slagit en signal
– Sväng vänster där borta vid stora vägen! ropade Lasse åt barnen innan de helt försvann ur sikte över krönet.
Vid backen upp mot Thielska galleriet hann Lasse
– Vi visste inte vilken väg vi skulle ta här, sa Mimi.
– Fortsätt uppför bara, utefter muren! Vi ska högst
När de kommit in på gården och gick över gårdsplanen
– Här är Abrahams stolthet. Han brukar säga att:
Han fiskade upp en nyckelknippa som var fäst på ett långt vävt band ur fickan.
Väl inne i hallen snubblade Enok på en hög med
– De där kan du ge till mig, jag ska hänga upp Mariannes
– Men är inte den där klänningen din? Du hade ju den på dig imorse, skrattade Enok.
– Ja, just det. Nej, det var Mariannes.
De båda Krokviksungarna skrattade, och Lasse försökte också ta situationen på ett muntert sätt. Han frågade därför om inte de själva brukade klä ut sig i
– Nej, inte sen dagis, svarade Enok.
– Aldrig. Förutom när vi har maskerad på roliga timmen i skolan.
– Varför inte det, då? frågade Lasse och klev i en vit klänning som låg på sängen: Kan någon av er hjälpa mig att dra upp blixtlåset?
– Ja. Visst, svarade Enok och tittade menande bort
– Ska du ha klänning på dig nu? frågade hon.
– Ja, jag brukar ha det när jag vattnar åt Cronérs.
– Jaha, sa Mimi och visste inte riktigt hur hon skulle hantera situationen. Hon brydde sig inte så hemskt mycket om vilka kläder Lasse hade på sig, men hon
– Jag känner mig fin. Annars blir det så tråkigt att gå omkring och vattna.
På en sekund svängde Mimis humör och hon sa surt:
– Ja, det kanske är för att alla gubbar tycker att det är tråkigt att vattna.
Hon hade hört från sin mamma att Heaika, som var Mimis pappa även om de aldrig hade setts, inte kunde tänka sig att vattna blommor. Hon fortsatte riktad mot Enok:
– Blommorna dog visst när din pappa Bernt en sommar fick i uppdrag sköta om dem.
– Nej, nu är du tråkig, tycker jag, sa Lena/Lasse: Män kan visst vattna. Eller hur, Enok?
– Ja, jag tycker om att vattna. Och pappa brukar ofta vattna hemma hos oss, svarade Enok.
– Nej, för mamma har sagt att din pappa inte kan vattna. Att han bara bryr sig om båtar och skotrar
och bilar, fortsatte Mimi.
– Det gör han inte alls det, sa Enok.
– Jag vattnar iallafall, sa Lena/Lasse.
– Ja, när du har bytt om och blivit Lena, ja! sa Mimi bitskt: När du är kille så kan du gott hålla på och jobba på Sameradion och hålla i mikrofonen, men om du ska vattna blommor måste du bli tjej.
– Nej, men jag ser det inte så. Jag ser det som en kul lek, svarade Lena/Lasse.
– Ja, men det kanske inte är någon kul lek bara, sa Mimi.
– Nu är det iallafall så. Jag måste gå och vattna på Abrahams rhododendron därute. Ni får följa med eller klara er här inne.
Och han gick ut genom dörren. Kusinerna stannade kvar inne, gick från rum till rum och kikade.
– Många böcker här, sa Mimi för sig själv.
– Kom och kolla Mimi! Här är en bild på morbror Lasse på en segelbåt. Och här sitter två barn uppe på taket på en gammal vit bil.
– Det där är en folkvagn, en bubbla, sa Mimi viktigt.
Lena/Lasse kom in i huset igen.
– Nu har jag vattnat färdig därute. Vad har ni hittat
– Det sitter en bild med dig på väggen!
– Jaså, den där från Huvudskär, ja den tycker Abraham om. Vi hade seglat hela vägen ut dit för att
hälsa på Issi – den där tjusiga damen. Ser ni vem som sitter i famnen på henne? Känner ni inte igen Memisia!? Där var hon inte gammal: kanske bara två, jag
– Då följer jag gärna med dit, sa Mimi snabbt: Och det gör Enok också. Visst!?
– Va? Jo, jag följer med. Vilka är de här barnen på andra bilden?
– Pojken heter Teo, det är Abrahams son. Tofsmössan har han säkert fått av någon. Abraham gillar allt som är samiskt, han har till och med döpt sin segelbåt
_________
* biegga = vinden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar