fredag

4. Vattna blommor hos Cronér

tis. 1 aug. 15:32 Blockhusudden, Djurgården


Efter telefonsamtalet till Alesjávri tog Lasse med barnen på en promenad. Han hade lovat vattna blommorna hos familjen Cronér som var bortresta den här veckan, och nu styrde de stegen mot Blockhusudden alla tre. Kusinerna sprang i förväg, fulla av energin de fått av att det gått så bra att lura Enoks mamma att de var kvar i Kiruna. De hade dessutom slagit en signal till Eva-Siessá och fått henne att tro att de fått plats i en annan helikopter upp till Alesjávri. Allt verkade ha gått enligt planerna. Ingen tycktes ha upptäckt något misstänkt i kusinernas historier. Enoks mamma Kamilla hade dock sagt att det fanns plats i en helikopter på fredag. Så de måste snart komma med en ny historia om de ville stanna kvar hos Lasse i hemlighet. Men det var många dagar kvar till fredagen och för tillfället lekte livet. De båda kusinerna kände sig som mitt i ett äventyr.

– Sväng vänster där borta vid stora vägen! ropade Lasse åt barnen innan de helt försvann ur sikte över krönet.

Vid backen upp mot Thielska galleriet hann Lasse ikapp Enok och Mimi som satt och pustade ut på en stor sten.

– Vi visste inte vilken väg vi skulle ta här, sa Mimi.

– Fortsätt uppför bara, utefter muren! Vi ska högst upp på kullen, till det största huset, på höger sida alldeles där grusvägen svänger tvärt.

När de kommit in på gården och gick över gårdsplanen upp mot huset pekade Lasse på en stor buske och sa:

– Här är Abrahams stolthet. Han brukar säga att: ”Busken är inte bara svindyr, den är också den svåraste växten i världen att stava till: R-H-O-D-O-D-E-N-D-R-O-N”. Abraham är mycket för svåra ord, vet ni: Själv är han ”kammaradvokatfiskal” och ”sameförsvarare” och allt möjligt. Men nu ska vi se om jag fick med mig nyckeln. Ja, här är den.

Han fiskade upp en nyckelknippa som var fäst på ett långt vävt band ur fickan.

Väl inne i hallen snubblade Enok på en hög med kläder och skor. När han böjde sig ner för att lägga kläderna åt sidan kände han igen klänningen och peruken som Lena haft på sig när de möttes vid kaféet imorse.

– De där kan du ge till mig, jag ska hänga upp Mariannes klänning, sa Lasse.

– Men är inte den där klänningen din? Du hade ju den på dig imorse, skrattade Enok.

– Ja, just det. Nej, det var Mariannes.

De båda Krokviksungarna skrattade, och Lasse försökte också ta situationen på ett muntert sätt. Han frågade därför om inte de själva brukade klä ut sig i andras kläder.

– Nej, inte sen dagis, svarade Enok.

– Aldrig. Förutom när vi har maskerad på roliga timmen i skolan.

– Varför inte det, då? frågade Lasse och klev i en vit klänning som låg på sängen: Kan någon av er hjälpa mig att dra upp blixtlåset?

– Ja. Visst, svarade Enok och tittade menande bort mot Mimi, som höll handen för munnen och fnittrade.

– Ska du ha klänning på dig nu? frågade hon.

– Ja, jag brukar ha det när jag vattnar åt Cronérs.

– Jaha, sa Mimi och visste inte riktigt hur hon skulle hantera situationen. Hon brydde sig inte så hemskt mycket om vilka kläder Lasse hade på sig, men hon tyckte samtidigt att det var roligt att ha något gemensamt med Enok att skratta åt.

– Jag känner mig fin. Annars blir det så tråkigt att gå omkring och vattna.

På en sekund svängde Mimis humör och hon sa surt:

– Ja, det kanske är för att alla gubbar tycker att det är tråkigt att vattna.

Hon hade hört från sin mamma att Heaika, som var Mimis pappa även om de aldrig hade setts, inte kunde tänka sig att vattna blommor. Hon fortsatte riktad mot Enok:

– Blommorna dog visst när din pappa Bernt en sommar fick i uppdrag sköta om dem.

– Nej, nu är du tråkig, tycker jag, sa Lena/Lasse: Män kan visst vattna. Eller hur, Enok?

– Ja, jag tycker om att vattna. Och pappa brukar ofta vattna hemma hos oss, svarade Enok.

– Nej, för mamma har sagt att din pappa inte kan vattna. Att han bara bryr sig om båtar och skotrar

och bilar, fortsatte Mimi.

– Det gör han inte alls det, sa Enok.

– Jag vattnar iallafall, sa Lena/Lasse.

– Ja, när du har bytt om och blivit Lena, ja! sa Mimi bitskt: När du är kille så kan du gott hålla på och jobba på Sameradion och hålla i mikrofonen, men om du ska vattna blommor måste du bli tjej.

– Nej, men jag ser det inte så. Jag ser det som en kul lek, svarade Lena/Lasse.

– Ja, men det kanske inte är någon kul lek bara, sa Mimi.

– Nu är det iallafall så. Jag måste gå och vattna på Abrahams rhododendron därute. Ni får följa med eller klara er här inne.

Och han gick ut genom dörren. Kusinerna stannade kvar inne, gick från rum till rum och kikade.

– Många böcker här, sa Mimi för sig själv.

– Kom och kolla Mimi! Här är en bild på morbror Lasse på en segelbåt. Och här sitter två barn uppe på taket på en gammal vit bil.

– Det där är en folkvagn, en bubbla, sa Mimi viktigt.

Lena/Lasse kom in i huset igen.

– Nu har jag vattnat färdig därute. Vad har ni hittat här då?

– Det sitter en bild med dig på väggen!

– Jaså, den där från Huvudskär, ja den tycker Abraham om. Vi hade seglat hela vägen ut dit för att

hälsa på Issi – den där tjusiga damen. Ser ni vem som sitter i famnen på henne? Känner ni inte igen Memisia!? Där var hon inte gammal: kanske bara två, jag hade henne med mig… Det är dit jag ska imorgon, då kommer jag garanterat att träffa Issi igen. Memisia tyckte mycket om henne.

– Då följer jag gärna med dit, sa Mimi snabbt: Och det gör Enok också. Visst!?

– Va? Jo, jag följer med. Vilka är de här barnen på andra bilden?

– Pojken heter Teo, det är Abrahams son. Tofsmössan har han säkert fått av någon. Abraham gillar allt som är samiskt, han har till och med döpt sin segelbåt till ”Biegga”.* Det där är riktigt länge sedan – Teo är ju stora karl’n nu. Flickan är faktiskt en släkting till oss på långt håll. Hon är en Läbba... Jenny-Li Läbba. Med Jukkasflickmössan och röda gummistövlar. Hon bor här i Stockholm. Ja det syns tydligt på bilden att hon är dotter till Jussa Läbba, det ser man.

_________

* biegga = vinden

Inga kommentarer: