fredag

5. I lávvo på Djurgården

tis. 1 aug. 23:44 Lilla Sjötullen, Djurgården

Lasse hade gått med på att de skulle få sova ute i trädgården, fastän han nog hellre hade sett att barnen sovit i huset. Beväpnade med varsin stor ficklampa låg de nu nerbäddade i lávvon. Mimi låg och stirrade upp på himlen genom rökhålet. Det var lite trist att de inte fick elda, men det var tydligen totalt eldningsförbud i den här torkan. Elden behövdes ju inte heller, varken för att hålla värmen eller för att skrämma mygg. Men det hade varit mysigt och kanske lite lättare att somna till en sprakande eld. Nu fick de hålla till godo med ljudet från en och annan racerbåt som mullrade förbi och så skrapet från joggarnas skor på gångvägen några meter bort. På en bänk vid kanalen satt två poeter och diskuterade häftigt.

– Klockan är ju över tolv. Det blir nog aldrig tyst här, sa Enok.

Han kröp iväg mot öppningen och kikade ut.

– Ser du nåt? frågade Mimi.

– Äh, det händer väl inget direkt, sa Enok och kröp tillbaka till madrassen: Man ser bara morbror Lasse genom fönstret, han sitter vid datorn.

Efter en timme somnade Enok. Mimi låg fortfarande vaken. Hon kunde omöjligt somna och när hon hörde någon komma gående på grusvägen alldeles utanför lávvon sa hon till sin kusin:

– Enok, hörru, vakna! Det är någon utanför lávvon. Vi måste ut och kolla vem det är.

De smög båda ut. På bron stod någon och virade upp ett fiskenät. En stor grå hund stod också på bron. Kusinerna smög närmare, och såg hur den gråklädda figuren kröp ner vid brofästet på andra sidan den smala kanalen.

– Han lägger ut ett nät – mitt i natten! viskade Mimi.

Enok var helt tyst. Han var fortfarande sömndrucken och stod och höll sig i husväggen. Efter ett par minuter kom fiskaren upp på promenadvägen, ropade på hunden, och skyndade iväg längs kanalen mot Djurgårdsbrunn.

Kusinerna smög tillbaka och kikade in genom Lasses fönster, men Lasse satt inte längre framför datorn. Det var släckt i huset, så de knackade inte på. Istället gick de ner till vattnet igen och smög in under brofästet på östra sidan om kanalen. Där gömde de sig i gräset och väntade. Inget hände. Tiden gick och inget hände. Efter en lång stund kom äntligen den gråklädda figuren tillbaka med hunden.

– Det är en tant, viskade Enok.

Tanten gick ner till vattnet och fick tag i nätet med en lång käpp. Hon drog upp hela nätet ur vattnet och lossade snabbt och lätt den stora silverglänsande fisken som hade fastnat på mitten. Tanten skyndade därifrån över bron med nätet i en korg under armen och svängde in på stigen som leder upp till Fridhem. Käppen lämnade hon i gräset. Kusinerna satt blickstilla i det höga gräset vid brofästet medan tanten och hunden gick förbi på bara någon meters avstånd. Efter en minut vågade de sig upp och smög tyst över grusvägen tillbaka till lávvon. Trots att de just varit med om något som var väldigt spännande, somnade de ändå direkt de la sig ner – utmattade och mätta på nya intryck. Enok märkte inte någonting av det han nästnästa dag skulle märka, nämligen att det kliade i armhålan, och att det satt ett svart litet knöligt kryp där.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är dubbeltext Villle :P

Lotta sa...

Tack, nu är det "enkeltext" :)