– Nästa Handen, avstigning för samtliga passagerare och byte till pendeltåg mot Nynäshamn och Stockholm, sa högtalarrösten på bussen.
Kusinerna hoppade av och frågade sig fram till pendeltågsstationen, där de satte sig på en bänk på perrongen. Enok skrapade med foten i gruset medan Mimi läste vykorten. Det var tre stycken, alla adresserade till ”Issi Anna-Maria Adamsson, Huvudskär, Skärgården, Sverige”. Det första hade hon redan läst, när de var hos Issi. Hon tyckte det var ett konstigt språk och hon undrade varför inte Memisia hade satt dit några punkter – allt var en enda lång konstig mening. Hon undrade också när kortet var skickat, men det fanns ingen poststämpel.
Hej Issi,
TILL ANNAMARIA VÅRENS
ALLA ROCKSÅNGER FÅR JAG
ÄTA REDAN DEN ELFTE/3
BJÖRN OCH KALLE SKA TA
ALLA VÅRSÅNGER
Kram Memisia
Han tittade upp och svarade:
– Nej, jag vet inte vilka det är. Ingen aning.
Vykort nummer två var i samma stil svårbegripligt och utan punkter. Memisia kallade Issi för ”Iggy” hade de lärt sig, och de hade lärt sig att TBE var en sjukdom.
Hallå Iggy,
TBE ANNAMARIA VAR ALLTID
RÄDD FÖR JAG ÄR REDAN DIN
ENGEL BE OM KALAS SÅ TÄNKER
ALLA VI
// Memisia
– Memisia dog i TBE, sa Mimi.
Enok protesterade med svag röst:
– Vi såg henne iallafall.
– Ja.
– Tänk om vi fick komma till Memisias kalas, fortsatte Enok när han läst vykortet och ordet ”kalas”.
Mimi vände på kortet och såg att bilden på framsidan var en ritad tårta. Det andra vykortet var ett flygfotografi över en grön ö i ett blått vatten. Det tredje vykortet var lättare att förstå. Kusinerna lutade sig mot varandra och bådas ögon följde Mimis finger när hon stavade sig igenom texten:
Annamaria
LILLA HALVGAMLA
SOLSTRÅLE-IGGY.
JAG HALTAR/GÅR VAR DAG IN
NU TILL KALLES FOTMOT. PÅ
ALSIKEGATAN 18. LIDER MER
NU. HUR MÅR DU? LÄBBA
HÄLSAR.
/Memisia
– Läbba var väl den där flickan på bilden?
– Ja, men det kan ha varit någon annan också. Vad är det för bild? envisades Enok: Får jag se!?
– En ask, svarade Mimi och läste den finstilta texten längst upp på baksidan: ”Foto av Mikael Piraks Svepask med lönnfack.”
– Lönnfack! ropade Enok, och hans ögon glödde: Det kanske finns något hemligt i de andra vykorten. Det kanske är därför texten är så konstig. Det kanske
finns något chiffer.
Mimi tog fram de två första vykorten igen. Hon jämförde stilen på dem och såg att de var skrivna med samma blå bläckpenna. Det tredje vykortet däremot var skrivet med en annan röd penna. Hon la det tredje kortet på bänken bredvid sig och höll de andra två framför sig.
– Ordet ”alla” står på flera ställen, sa hon till Enok.
Enok tittade intensivt på vykorten. Mimi fortsatte sitt analyserande:
– Ser du, Enok, att första orden är lite lika varann: ”TILL ANNAMARIA VÅRENS ALLA” och ”TBE ANNAMARIA VAR ALLTID” – det är nästan samma bokstäver.
– Tåget kommer nu! Jag tar det här kortet, sa Enok.
– Okej.
– Snabba dig, Mimi!
– Ja, ta det lugnt! Vi hinner.
De två kusinerna gick på tåget och satte sig bredvid varandra.
– Får jag se på det tredje kortet? sa Mimi.
Enok tittade själv på det och gav henne det sen lite motvilligt.
– Ser du, fortsatte Mimi: Här finns inget ”alla” och här är det helt andra bokstäver.
– Varför är ”elfte” och ”engel” felstavade? påpekade Enok och trodde att han hade kommit på något.
– ”Elfte” stavas så. Men ”engel” är felstavat. Ingen aning.
– ”Den elfte” och ”din engel” – det måste hänga ihop, de liknar varann så mycket.
Plötsligt förstod Mimi att ordens första bokstav var samma på de båda korten: ”Hej Issi Till Annamaria Vårens Alla” och ”Hallå Iggy TBE Annamaria Var Alltid”.
– Ser du, de börjar på samma bokstav. Om jag läser första bokstäverna på det här vykortet så skriver du ner vad det blir.
– Jag har ingen penna, svarade Enok.
– Okej, jag läser: H-I-T-A-V-A-R-F-J-Ä-R-D-E-B-OK-S-T-A-V-M. Och ge mig det andra kortet! H-I-T-A---V-A-R---F-J-Ä-R-D-E---B-O-K-S-T-A-V--- M.
– Men varför är det bara ett t i ”hitta”? frågade Enok.
– Jag vet inte. Men vi tar var fjärde bokstav.
– Var?
– På det tredje kortet, såklart, sa Mimi självsäkert. Hon tog fram kortet och pekade på var fjärde bokstav.
AnnaMariA
lilLa haLvgaMla
sOlstRåle-Iggy
Jag hAltaR/går Var dAg in
Nu tiLl kaLles FotmOt.
på AlsiKegaTan 18. lidEr
meR nu. hUr måR du? lÄbba
HälsAr.
meMisiA
Hon läste ut ordet:
– Amallmorijarvanllfoakt8erurähama.
– Vad är det för språk? frågade Enok.
– Inte samiska i alla fall, svarade Mimi.
– Nej, absolut inte. Det är något annat… Men vi kanske ska läsa var fjärde bokstav på de andra korten – det var ju de korten som var så konstiga!
– Ja, svarade Mimi koncentrerat. Hon hade redan börjat läsa på det första kortet: HSINAVNLCNFAARNEEÖCLKAVÅRMI
– Och det är inte svenska och inte samiska. Det är inte något språk i hela världen, sa Enok trött. Han blev nästan arg och skrek uppgivet:
– Det finns väl inget språk som har flera e:n på rad!?
*
*
*
De två rymlingarna hade flyttat sin lávvo uppför backen mot Fridhem och rest den på en avskiljd plats bredvid några övergivna bikupor, i skuggan av en hägg. Härifrån såg de rakt ner mot Lilla Sjötullen och Lasse, medan han aldrig skulle kunna upptäcka dem bland buskarna.
Sent på kvällen var de klara med det nya bygget. Allt hade gått förvånansvärt smidigt – Lasse hade inte synts till, så de hade kunnat jobba i fred. Det blev tre vändor uppför den branta stigen med trästänger. Nu låg Enok på ena sidan och läste gamla nummer av Samefolket. I varje nummer kände han igen åtminstone någon släkting som hade blivit fotograferad när han eller hon kastade lasso på Same-mästerskapen
eller stod utanför en kyrka och skulle gifta sig. Samtidigt låg Mimi på andra sidan med en penna och de tre vykorten.
– Men varför stavar hon fel? muttrade Mimi: Det brukar hon väl inte? Enok, visst stavas ”hitta” med två t!? Jag ger upp.
Hon lyfte upp det ena vykortet och höll det i luften. Sen släppte hon det. Det seglade ner och la sig över det andra vykortet och skymde dess överskrift ”Hallå Iggy”.
– Kolla! skrek hon förtjust: Nu ser jag. ”T-a… v-a-r… f-j-ä-r-d-e… b-o-k-s-t-a-v.” Man ska ta bort överskriften. Får jag det tredje kortet!
Hon sträckte sig själv efter det tredje kortet, som låg vid tältväggen. Enok tittade upp från Samefolkettidningen. Han visste inte vad han skulle tro om sin kusins upptäckt, så han låg kvar.
– Ja, skriv du, Enok!
Hon kastade honom pennan och fortsatte:
– Skriv ner varje bokstav jag säger: L-A-V-L-L-Å-G-A-L-G-A-G-U-L-L-O-T-L-E-A-L-R-N-R-D-B-Ä-R. Får jag pappret?
Enok skakade på huvudet åt alla konsonanterna på slutet och läste dem högt och uppgivet innan han gav pappret till Mimi:
– L-R-N-R-D… Vad betyder det?
Men Mimi, som plötsligt hade fått ny energi, hittade några ord hon kände igen:
– Lavllå/ galga/ gullot/ lea/, sa hon: Och om man tar bort ringen över å… och sätter hattar på några av a:na … så blir det: ”Lávlla galgá gullot lea...” (”Sången
ska höras det är...”)
Enok blev imponerad.
– Ja, det är faktiskt några ord, sa han: Men slutet är ju helt fel. Får jag se på vykortet?
Mimi gav honom kortet och försökte själv läsa på pappret som Enok skrivit.
– Nej, men kolla! Du har ju tagit med siffrorna! sa Enok.
Han insåg att han var något på spåret:
– Om det står ”var fjärde bokstav” så ska man ta var fjärde bokstav, ju! Inte siffror! Kolla: Om man hoppar över ”18” och läser de två sista raderna så blir var fjärde bokstav: A.D.E.H.A.L.A.S. Nu kanske. Vad blev det från början?
Mimi läste på pappret och tog sen vykortet av Enok och fortsatte där:
ANNAMARIA
LILLA HALVGAMLA
SOLSTRÅLE-IGGY
JAG HALTAR/GÅR VAR DAG IN
NU TILL KALLES FOTMOT.
PÅ ALSIKEGATAN 18. LIDER
MER NU. HUR MÅR DU? LÄBBA
HÄLSAR.
MEMISIA
– Lavllå/ galga/ gullot/ lea/ dehålas/ – ”Lávlla galgá gullot. Lea dehálaš.” (”Sången ska höras. Det är viktigt.”)
Det svindlade i bådas huvuden och de la sig ner på sina madrasser. I deras huvuden snurrade tanken:
”Ett meddelande från Memisia. Ett meddelande. Vi har fått ett meddelande.”
De blev alldeles tysta – så tysta att de tydligt kunde höra något stort som kom och krafsade på lávvoduken och sakta kröp in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar