Köttjuven. I lávvo på Djurgården

1. Utan biljett till Stockholm

2008-02-15T23:00:00.010+01:00

mån. 31 juli 12:31 Nikkaluokta, Kiruna

Stor-Pokkas ansikte var blankt av svett och myggolja. Äntligen var alla stroppar på plats – fyrhjulingen satt fast under helikoptern. Han nickade åt Bernt som hoppade in i det stegrande vidundret. Stor-Pokka rusade nerför backen in i bilen och startade motorn. Han hörde de två 11-åriga kusinerna kivas i baksätet, svängde runt och gasade iväg in mot Kiruna.

Det ryckte i handtaget. Mimi och Enok stod tätt tryckta mot varandra bakom den låsta toalettdörren medan det rytmiska dunkandet från rälsen fortsatte. De hade inga biljetter och var tvungna att hålla sig gömda. Människan som ryckte ner handtaget svor tyst och skyndade iväg till nästa vagn för att göra kvällstoalett. De två kusinerna stod knäpptysta. Tåget saktade in vid en station. När det rullade iväg igen kände barnen att någonting var fel.

– Dat manná maŋos!!! (Vi åker ju åt andra hållet,) viskade Mimi på samiska.

– Jos dat lei Stockholm? (Det måste ha varit Stockholm,) fortsatte Enok.

– Ollu go tiibmu lea? (Vad är klockan?)

– Jag vet inte. Vi skulle haft mobilerna med oss, svarade Enok.

– Jag är hungrig.

– När vi bytte i Boden var den sex.

– Var är vi nu?

– Jag vet inte.

– Vågar vi gå ut? frågade Mimi och ställde sig vid dörren. Hon tog tag i dörrvredet.

– Ja, nickade Enok.

I en av kupéerna satt vid samma tid en gammal professor Ryding från Norge som inte kunde sova. Ryding hade varit i Jokkmokk på konferens och presenterat sin nya bok om samiska kulturyttringar: Jojkens roll igår och idag: Jag minns dig, alltså lever du. Professorn satt nu med en termos varm nyponsoppa och en spännande bok om nordeuropeisk skolpolitik. Eftersom kupédörrarna inte var helt stängda och eftersom professorn var ensam i sin kupé hörde professorn alldeles tydligt hur toalettdörren några meter bort i korridoren öppnades och hur ett par små människor smög ut, och hur de viskade några ord till varandra på samiska:

– Är det Stockholm?

– Jag vet inte.

– Men vi har ju vänt!

– Ja, jag vet. Så nu…

– Nu åker vi kanske tillbaka till Kiruna!

Professorn blev genast nyfiken, reste sig upp och tittade ut genom dörren för att få syn på två mörkhåriga figurer: en flicka med grön fleecejacka och orangt hårband, och bakom henne en rödklädd pojke.

– Bores (hej), sa professorn och försökte få klang i sin släpiga röst: Ja bores boahtin Upmi gávpogii (och välkomna till Umeå).

– Giito (tack), sa barnen det ena efter det andra.

– Vi var just i Umeå, fortsatte professorn på samiska: Men eftersom det bara finns ett spår in till Umeå, så åker nu tåget tillbaka samma väg som vi kom. Om några kilometer svänger vi dock söderut och fortsätter resan mot Stockholm. Det är mycket förvirrande att första vagnen hamnar sist. När folk vaknar på morgonen är de så förvirrade för att allt liksom är spegelvänt! Kom in och sätt er hos mig – jag har både nyponsoppa och smörgåsar.

Mimi och Enok gick ett par steg fram mot professorns kupé. Det värkte i deras kroppar efter allt stillasittande, men smörgåsarna och nyponsoppan lockade dem båda att stappla fram mot den samisktalande främlingen och sätta sig i hennes lugna och jämförelsevis stora kupé.

– Cecilia Ryding, sa professorn och räckte inställsamt fram handen: Bores.

– Bores. Jag heter Mimi, sa Mimi.

– Bores. Och jag heter Enok, sa Enok.

– Ville ni ha en smörgås?

– Ja, det vore gott, svarade Enok.

Mimi tittade sig omkring i kupén, och tittade på boken som låg på bordet. Sen sa också hon ja, och tog emot en av professorns ostsmörgåsar.

– Jag har bara en kåsa med mig. Ni får dricka ur den, så dricker jag ur termoslocket, sa professorn och räckte darrande fram sin gröna kåsa.

De satt tysta en minut och åt och drack. Professorn bröt sen tystnaden:

– Är ni på väg till Stockholm?

– Ja, svarade Enok.

– Vi ska hälsa på vår döda kusin Memisia, fyllde Mimi i.

– Jaha, sa professorn undrande: I Stockholm?

– Ja, hon bodde i Stockholm, sa Enok glatt.

– Ja ja, sa professorn intresserat.

– Men just nu är hon i Florida, fantiserade Mimi högt.

– Men hon kommer hem precis samtidigt som vi kommer till Stockholm, sa Enok.

– Men hon var ju…, försökte professorn.

– Eller någon timme senare, fortsatte Mimi utan att bry sig om professorns protest.

– Ja, eller någon dag max, ljög Enok lekfullt vidare.

– För hon är på semester nu.

– Men hon bor i Stockholm.

– Jaha, er döda kusin bor i Stockholm? sa professorn lite förvirrad och tankarna från föredraget dagen innan hade redan börjat rulla i hennes huvud:

”Ja, nog verkar de hålla sina döingar i liv, det är alldeles tydligt. Undrar om de kan jojka den där Memisias jojk. Det vore fint att få höra den.”

– Vi ska träffa henne i Stockholm och följa med henne till hennes slott på Djurgården, sa Mimi.

– Det gör vi varje år, sa Enok.

– Ibland flera gånger per år.

Professorn var nu märkbart förbryllad och ställde ett par kontrollfrågor till barnen, och hon iakttog dem noggrant när de svarade.

– Så ni var i Stockholm förra sommaren, på Djurgården?

– Ja, vi åker alltid till Memisia, för hon är vår bästa kusin, sa Enok.

– Vi var på hennes begravning mitt på Djurgården, förtydligade Mimi.

– Såg ni den nya kåtan på Skansen?

Enok och Mimi visste inte vad de skulle svara. Vadå ny kåta? Men Enok, som mindes att han en gång hade varit och tittat på någon gammal kåta på Skansen, skarvade och sa:

– Ja. Vi går alltid till Skansen och kollar den nya kåtan. Det gör vi varje år. Och Memisia brukar ta med oss till Tom Tits i Södertälje och vi får göra allt möjligt.

Professorn hade nu tagit reda på att barnen var stor-lögnare.

”Förra året kunde man ju inte se någon ny kåta! Den invigdes i våras! Om jag nyss anade att de var duktiga på att fantisera och leka med tankar, så vet jag nu med säkerhet att de också är ena fenor på att ljuga.”

Hon tog en klunk till av nyponsoppan och var ändå ganska nöjd med att ha fått öva sin samiska lite, så hon slog dessa lögner ur hågen och bestämde sig för att hjälpa dessa busungar i sökandet efter Memisia.

– Okej, jag ska hjälpa er, sa hon: Jag ska hjälpa er att söka rätt på er döda kusin Memisia. Jag har en karta över Stockholm. Nej, jag har två. Eller jag har faktiskt tre när jag tänker efter lite. Men då ska ni jojka Memisia för mig först.

– Nja, sa Enok och hängde trött med huvudet.

Mimi, som hade bra lokalsinne och hittade överallt, kisade mot professorn och frågade skeptiskt:

– Har du kartor?

– Ja, jag tänkte att ni kanske ville ha dem, sa professorn.

– Tja-a, kanske det. Vad är det för kartor?

– Det är en vanlig turistkarta. Här ska du se, sa professorn och vecklade upp en karta: Och här är en tunnelbane- och pendeltågskarta. Och sen har jag också en större där hela Stor-Stockholm, med kranskommunerna och Skärgården och allt finns med. Ni som säger att ni åker till Tom Tits i Södertälje med den där Memisia. Det ligger härborta.

Hon pekade på Södertälje och gav kartorna till Mimi, som nu verkade intresserad.

– Jag har förresten ett par andra saker också som ni kan få, fortsatte professorn och grävde i sin stora ryggsäck: Här är en Sámi Duodji-portfölj, som vi fick i Jokkmokk. Man kan också ha den som ryggsäck. Ni får gärna ta den – jag har så många hemma. Och vi fick den här CD-skivan. Ni kanske får tillfälle att lyssna på den. Det är en bra samling – den innehåller bland annat Mattias Anderssons jojk ”Renhjorden på Oulavuolie”, har ni hört den? Den är så fantastisk… Och så är det visst också lite annat, lite tuffare och nyare samisk musik: både Intrigue och Orbina. Eller har ni kanske annat som ni brukar lyssna på?

Enok tog emot skivan och svarade med ett leende, trots att han kände sig mycket trött:

– Tack. Intrigue är ju världsbäst.

Mimi visade sin trötthet genom att blinka och se sur ut med munnen och luta sig bakåt.

– Ni vill förstås sova en stund, sa Ryding och plockade ihop resterna av matsäcken.

– Mm, jag är trött, sa Mimi och sjönk ihop.

– Sov där uppe, föreslog Ryding och pekade upp mot överslafen.

Kusinerna somnade utmattade skavfötters. Professorn bredde ut en filt över dem.

När de vaknade några timmar senare hade tåget stannat i Stockholm. Professorn var borta. Kvar på bordet låg några lappar ihopsatta med ett gem, ett vackert brev textat på samiska och några små snygga prassliga påsar. De skrattade båda när de läste på påsarna: ”Köttchips.”

– Snygg förpackning iallafall, sa Mimi och började stava sig igenom brevet.

– Där ser du att det är bra med samiskaläxorna, sa Enok och fortsatte: Du som alltid klagar! Och som har en mamma som inte vill lära sig stava!

– Tyst nu! Jag läser, svarade Mimi irriterat.

God morgon Enok och Mimi,

Jag hittade några saker som jag inte behöver. Ni får säkert bättre nytta av dem. I påsarna är det torrkött som redan är skuret. Om ni ska ut på picknick på Djurgården, som ni sa...

Sen är det en SL-remsa, så att ni kan ta er vart som helst i Stockholm med bussar, tunnelbanor och tåg.

Dessutom finns där en kod till Sidewalk Express-datorerna. Om ni skulle behöva gå in på webben… Den fungerar i två veckor till och det är mer än tio timmars surftid kvar.

Hör av er till mig när ni är klara med sökandet. Jag skulle väl förresten få höra Memisias jojk? Om ni skulle ha tid någon gång.

Med hälsningar
/ Er professor Cecilia Ryding
cecilia.ryding@uio.no

2. Med biljett till Djurgården

2008-02-15T22:20:00.011+01:00

tis. 1 aug. 07:56 Stockholms centralstation

– Hitåt är det, säger Mimi och drar iväg med Enok i släptåg över perrongen vid spår 10.

– Varför så snabbt? frågar Enok och försöker bromsa.

Han var rejält hungrig nu, och började så smått ångra att de hade rymt från Eva-Siessá* och hoppat på tåget till Stockholm. Mamma och pappa var uppe i Alesjávri och visste ingenting ännu. De trodde att barnen var hos faster i Kiruna och skulle komma uppflygande med helikoptern om några dagar.

– Bussen till din morbror Lasse och Memisia på Djurgården går precis här utanför, lockade Mimi och tog tag i kusinens hand: Kom nu! Vi äter hemma hos dem.

– Men vi har ju inga pengar till…, invände Enok.

_________

* siessá = faster

– Nä, men vi har de här! avbröt Mimi glatt och tog fram bussremsan som de hade fått av professorn på tåget.

Kusinerna sprang genom den enorma stationsbyggnaden och ut genom portarna. De stannade till
vid övergångsstället på Vasagatan och väntade på grön gubbe. Mittemot Hotell Scandic såg de buss 69 stå inne vid hållplatsen.

– Spring Enok! Det är våran buss, vi hinner!

De två rymlingarna sprang ikapp bussen och hoppade på.

– Två till Djurgården, sa Mimi och lämnade fram biljettremsan.

Bussen var nästan tom. Enok och Mimi satte sig längst bak och pustade ut. Bredvid Mimi låg en gratistidning: en hopvikt Stockholm City. Mimi satt tyst. Hon läste om Kungliga Djurgården på tidningens framsida. Sen sa hon till sin kusin:

– Enok, kolla! Kungen är typ jättearg.

Och de läste artikeln tillsammans:

Kungen rasar

Till följd av rådjursbristen har hovet beslutat att förlägga den årliga höstjakten till Lappland. Många är bestörta.

Djurgårdsförvaltningens Katrin Plommon Jakobs kallade igår till presskonferens till följd av den plötsliga frånvaron av rådjur i hela nationalparken Djurgården. Tidigare har den enorma rådjursstammen ställt till med stora problem i både trädgårdar och parker, och Djurgårdsförvaltningen har tagit emot klagomål från boende i hela området. Rosendahls trädgårdsmästare Antoine Häger är en av dem som idag känner sig lättade:

– Vi har haft enorma problem med uppätna plantor, men inte nu längre. På kuppen verkar också fästingarna minskat, säger han nöjt till Stockholm City.

Till följd av att man inte har påträffat några kadaver frågar sig Plommon Jakobs om något stort rovdjur har flyttat in, och tillägger:

– Kanske är det en björn vi har att göra med.

Rådjursbristen har även framkallat besvikelse och vrede på högre ort. En av de rasande är Kung Karl Gustav XVI. Men när Stockholm City ringer upp hovet, låter Kungen hälsa genom pressekreterare Tarras-Wahlberg att han gärna går på björnjakt i framtiden:

– Allra helst som den här björnen inte kan hålla sina ramar i styr från mina rådjur.

Jordbruksministern Eskil Erlandsson dementerar dock björnryktena och föreslår att orsaken är otillåten jakt i nationalparken:

– Tjuvjakt sker överallt, men björnar finns bara i Norrland.

3. Transvestiten på Blockhusudden

2008-02-15T21:35:00.007+01:00

tis. 1 aug. 09:52 Kafé Blockhusudden, Djurgården

I lånad klänning satte sig Lena ner vid ett av borden i trädgården på Kafé Blockhusudden. På sin bricka hade hon bullat upp med både kokosboll och sardinsmörgås, och med apelsinjuice och svart kaffe. Hon tittade ut över vattnet med sina svarta små ögon och såg hur solen lyste lika mycket borta på Nacka strand som här på Djurgårdens östraste udde. Hon pudrade så sin lilla uppnäsa och vred sig lite bort från solen. Några mopsar kivades borta vid busshållplatsen, men när bussen kommit följde de snällt med matte ombord, och när den farit iväg spred sig åter lugnet. Lena tog ytterligare en tugga på smörgåsen och drack en klunk av juicen. Plötsligt ser hon två små brunhåriga ungdomar vid busshållplatsen: en i grön och en i röd jacka. De ser förvirrade ut och hon känner genast igen dem, så hon muttrar för sig själv:

– Om det där inte är mina älsklingsungar så ska jag äta upp min högra sko innan jag sväljer denna sardinsmörgås…

Kusinerna stod kvar på busshållplatsen och såg bussen åka.

– Var bor de? frågade Enok.

Mimi, som vanligtvis alltid visste säkert var saker och ting låg, var nu osäker. Hon tog några steg åt ena hållet och tittade sig omkring. Hon såg ut över vattnet, och hon tittade upp mot de stora husen på kullen, och hon såg kaféet vid vattnet. Vid ett av borden på kaféet stod en kvinna och vinkade till dem. Enok och Mimi tittade på varandra och så åter mot kaféet. Sen gick de fram mot den vinkande kvinnan.

– Hej, var är ni på väg? frågade kvinnan snabbt och spänt på svenska, och Mimi svarade:

– Vi ska till morbror Lasse.

– Jaså Lasse Diggi menar du?

– Ja. Vet du var han bor?

– Jo, du följer bara gångvägen här. Följ vattnet en kilometer så kommer ni till Lilla Sjötullsbron. Lasse bor precis på andra sidan bron. Ni kommer känna igen er, för ni har väl varit där förut?

– Jo, vi känner nog igen oss.

– Ett rosa hus. Hälsa från Lena!

– Ja, okej.

Barnen gick iväg. När de kommit på lite avstånd från kaféet började de prata med varann.

– Undrar vem det var? sa Mimi.

Enok, som hade varit tyst ett bra tag nu, sa kort:

– Jo.

– Det var något speciellt med henne, sa Mimi: Hon känner nog Lasse. Jag tror vi har träffat henne förr…

Enok mumlade något ohörbart och tänkte:

”Den där personen kände jag igen. Den där lilla uppnäsan har jag sett förr.”

Väl framme vid huset var det ingen som öppnade dörren när de knackade på. Det var låst, så de gick runt huset in på gården. Enok satte sig i gungan i det stora trädet och Mimi la sig i hängmattan. Men Enok var otålig och gick och satte sig på trappen. Efter en stund kom Lasse cyklande på andra sidan kanalen, samma väg som de själva hade kommit gående några minuter tidigare.

– Nämen! Hallå! Vilken överraskning! Hur har ni kommit hit? Kom ni hit helt själva?

Lasse lutade cykeln mot husväggen, låste upp det lilla rosa tullhuset och gick in utan att vänta på något svar. Enok och Mimi följde efter in i köket där Lasse öppnade frysen och tog fram ett paket.

– Varför i all sin dar är ni inte uppe till fjälls? I Alesjávri? Hur har ni tagit er ner hit?

Enok tittade först på Mimi sedan stint på morbror Lasse och började sedan själv ställa frågor:

– Och varför kallar du dig för Lena då? Varför hade du klänning på dig på det där kaféet alldeles
nyss?

– Oj oj Enok! Nå okej, det är klart jag ska berätta. Men nu måste vi ha mat. Ni är väl hungriga nu!? Jag steker på lite skav.

Lasse suckade när han satte stekpannan på spisen. Snart fräste det om löken och köttet.

– Jag har ingen potatis hemma så vi får ta skav och bröd. Jo lite lax från igår har jag faktiskt också här. Det får bli lite av varje.

Kusinerna satt båda tysta vid köksbordet där Lasse började duka fram. Mimi var så hungrig att hon inte kunde vänta längre. Lasse eller Lena, det spelade ingen roll just nu. Hon tog av brödet och la på lite fisk. Det enda de hade ätit sedan de lämnat Kiruna var smörgåsarna de hade fått av professorn på tåget, och det var ju igår kväll. Lasse ställde fram stekpannan på bordet och satte sig ner.

– Det här ska bli gott, va!? Har ni ätit rådjur? Jag tycker faktiskt det är lika gott som renkött. Nu äter vi!

– Varför sa du att du var Lena där borta? frågade Enok irriterat.

Lasse tuggade färdigt och svalde. Han tänkte:

”Lika bra att säga som det är. Inte kan man ljuga för barnen.”

– Jo det är så att ibland har jag på mig klänning, och då är jag Lena. Jag är transvestit, så heter det.

De åt tysta en liten stund. Sen frågade Mimi mellan tuggorna:

– Men varför sa du inte att du var Lasse när du såg oss där vid bussen?

– Jag har som vant mig vid att jag är Lena i de där kläderna, och så blev jag lite chockad när jag såg er två där, på Blockhusudden. Jag kunde inte låta bli att vinka heller – jag blev så glad när jag såg er. Jag har försökt hålla det här med Lena hemligt för släkten förstår ni – jag som jobbar på sameradion och allt! Men nu vet ni i alla fall. Så är det. Och nu vill jag inte att du berättar det här för din mamma, Enok. Syrran är alldeles för skvallrig. Den enda som visste var Memisia.

Lasse bytte hastigt samtalsämne och sa med bestämd ton:

– Nu är det väl er tur att berätta. Hur sjutton kom ni hit egentligen?

Kusinerna började prata i mun på varandra:

– Stor-Pokka släppte av oss hos Eva-Siessá.

– Vi fick inte plats i koptern upp till Alesjávri.

– Men Eva-Siessá var inte inne så Stor-Pokka sa att vi skulle gå in där och vänta tills hon kom hem.

– Men då såg jag Memisia.

– Ja. Och vi följde efter.

– Och nu vet de inte var vi är.

– Jag såg henne också. Nere på tågstationen.

– Vi skulle ju bara titta på stan men så gick vi förbi stationen.

– Det var jättemycket folk som hoppade av tåget

och då såg vi att Memisia, hon gick på tåget.

– Men sen fanns hon ingenstans. Vi letade överallt på hela tåget.

– Stopp nu här! sa Lasse när han hade fått nog: Vadå? Har ni åkt ända hit för att ni tyckte att ni såg Memisia på ett tåg i Kiruna? Eller vad? Har ni kanske träffat Gubben-i-månen också? Nu får det för sjutton vara nog.

Han reste sig och vände sig bort mot spisen. Sen samlade han sig och fortsatte i en mer resonerande ton:

– Ni vet ju båda två hur det är med Memisia. Nog minns ni begravningen förra sommaren!? Jag förstår att ni saknar henne. Ni saknar henne jättemycket… Det gör jag med.

– Men vi såg henne faktiskt, viskade Enok och vände sig till Mimi: Det var ju hon. Jag såg henne det vet jag.

– Nej, nej, nej. Du såg henne inte, avbröt Lasse: Ni kan omöjligt ha sett henne. Och att ni stack!? Rymde. Från Kiruna och hit. Utan att säga något till någon. Det är inte okej.

Men i kusinernas huvuden snurrade samma ord:

”Vi såg henne. Det gjorde vi.”

De vägrade släppa taget. De saknade henne så. Och de viskade till varandra, så tyst att Lasse inte hörde:

– Vi ska hitta henne.

– Vi ska visa dem.

– Hon finns här i Stockholm.

– Vi ska träffa henne. Det ska vi.

Senare när Lasse diskar ligger kusinerna skavföttes i hängmattan under den enorma kastanjen och tittar på alla som går förbi. Man kliver rakt ut på gångvägen från trappan – så nära är det – och sedan är det bara någon meter ner till Djurgårdsbrunnskanalens gröna vatten. En polisbåt åker sakta förbi och tutar två gånger. Lasse kommer ut på trappan och vinkar till poliserna.

– Vinka till kommissarie Krojk, ungar!

Sen försvinner han in igen.

– Hur ska vi göra nu, Mimi? sa Enok.

– Vet inte… Fast jag tycker faktiskt om att leta efter Memisia. Det känns som att hon är med oss då. Som att hon finns. Jag vill nog fortsätta leta efter henne.

– Ja.

– Jag tycker vi stannar. Nu kan vi ju bo här, föreslog Mimi.

– Ja, jag vill också stanna. Och leta. Det är så kul när hon är med.

– Vi måste hitta henne.

– Ja. Utan henne känns allt så dumt. Det är så sjukt om folk bara försvinner. Det går inte, sa Enok besviket.

Mimi låg tyst och tittade upp i himlen mellan träden. Efter en stund frågade hon drömmande:

– Tror du man kan sakna någon så mycket…?

Hon dröjde lite och fortsatte:

– Tror du man kan sakna någon så mycket så att man får träffa henne igen? Eller att man iallafall tror att man får träffa henne igen?

Enok visste inte vad han skulle svara.

– Njaäej. Eller. Kanske. Alltså, jag tror nog att hon finns om man letar efter henne. Jag tycker vi ska finkamma hela stan tills vi hittar henne. Någonstans måste hon ju finnas.

– Så vi måste stanna?

– Ja, det är klart vi måste stanna, svarade Enok och tittade på Mimi.

– Men vad säger de därhemma?

– Inte behöver de få veta – de kan få tro att vi fortfarande bor hos Eva-Siessá i Kiruna.

– Men din morbror Lasse kommer väl att ringa din mamma nu? Och berätta att vi är här.

– Hm. Det kanske han inte alls gör, sa Enok och började gunga hängmattan så vilt att Mimi trillade ur.

– Vad gör du är du inte klok?

Mimi reste sig upp och välte hela hängmattan så att Enok dunsade ner på backen.

Morbror Lasse hade kommit ut.

– Bra att ni har roligt, ungar!

Hans mobil började spela en ettrig melodi. Innan han svarade sa han:

– Kan ni ställa in min cykel i bodan? Här har ni nyckeln.

Bodan var nästan lika stor som huset och var proppfull med saker. Där stod tre gräsklippare, och över snickarbänken i hörnan var verktygen uppsatta i långa rader. Det hängde till och med fiskenät närmast dörren. Mimi ledde in cykeln och ställde den bredvid en mindre röd mountainbike.

– Den här måste vara Memisias, va?

– Ja säkert. Kolla!

Enok hade hittat en stor sotig presenning som luktade starkt av rök.

– Om det finns en lávvo-duk* så måste det väl ligga stänger någonstans också. Hjälp till att leta! Härinne verkar de inte vara.

_________

* lávvo = tältkåta

De hjälptes åt att släpa ut lávvo-duken på gården och bredde ut den på gruset.

”Det här skulle kunna bli en liten lagom lávvo,” tänkte Mimi och sprang runt på baksidan. Där, ovanpå veden som låg staplad mot väggen, låg stängerna.

– Jaså, vi ska resa lávvon nu? sa Lasse och hjälpte Mimi med stängerna: Ja, varför inte?

Enok letade efter en bra plats på tomten. En bit bort från kastanjen där marken var slät stannade han.

– Här blir bra.

– Det var Ovllá på Sameradion som ringde nyss, sa Lasse medan de tillsammans reste lávvon: Han tyckte jag skulle åka ut till Huvudskär och intervjua hans systerson som jobbar på vandrarhemmet därute i sommar. Jag åker nog dit i övermorgon. Min kompis Anja plockar upp mig här med sin båt.

– Vilken Anja? frågade Mimi snabbt.

– Anja, en tjej som brukar hjälpa Issi. Hon ska ut till Skäret några dagar för att snickra.

– Hur ser hon ut? frågade Mimi, och samtidigt frågade Enok:

– Vilken Issi?

– Anja har jättelånga flätor, svarade Lasse: Och Issi Adamsson är en gammal dam ute på Huvudskär. Ni får gärna följa med dit. Det blir en häftig båttur, vi får se hela skärgården på vägen ut. Ja om ni inte har åkt hem då, förstås. Vi måste väl ringa mamma Kamilla och säga var ni håller hus nu iallafall. Vi försöker ringa om en kvart. De brukar ha på satellittelefonen på jämna klockslag har jag för mig.

– Vi vill inte åka hem ännu, sa Mimi.

– Nä vi vill inte ringa heller, då måste vi åka hem direkt. Om du ringer till mamma så… så tänker vi berätta om att du heter Lena.

– Nu gör vi färdigt det här, och sedan går vi in och ringer, sa Lasse och fäste irriterat dörren vid öppningen på lávvon: Ni får väl säga att ni är i Kiruna då, men ringa måste ni!

4. Vattna blommor hos Cronér

2008-02-15T12:06:00.003+01:00

tis. 1 aug. 15:32 Blockhusudden, Djurgården

Efter telefonsamtalet till Alesjávri tog Lasse med barnen på en promenad. Han hade lovat vattna blommorna hos familjen Cronér som var bortresta den här veckan, och nu styrde de stegen mot Blockhusudden alla tre. Kusinerna sprang i förväg, fulla av energin de fått av att det gått så bra att lura Enoks mamma att de var kvar i Kiruna. De hade dessutom slagit en signal till Eva-Siessá och fått henne att tro att de fått plats i en annan helikopter upp till Alesjávri. Allt verkade ha gått enligt planerna. Ingen tycktes ha upptäckt något misstänkt i kusinernas historier. Enoks mamma Kamilla hade dock sagt att det fanns plats i en helikopter på fredag. Så de måste snart komma med en ny historia om de ville stanna kvar hos Lasse i hemlighet. Men det var många dagar kvar till fredagen och för tillfället lekte livet. De båda kusinerna kände sig som mitt i ett äventyr.

– Sväng vänster där borta vid stora vägen! ropade Lasse åt barnen innan de helt försvann ur sikte över krönet.

Vid backen upp mot Thielska galleriet hann Lasse ikapp Enok och Mimi som satt och pustade ut på en stor sten.

– Vi visste inte vilken väg vi skulle ta här, sa Mimi.

– Fortsätt uppför bara, utefter muren! Vi ska högst upp på kullen, till det största huset, på höger sida alldeles där grusvägen svänger tvärt.

När de kommit in på gården och gick över gårdsplanen upp mot huset pekade Lasse på en stor buske och sa:

– Här är Abrahams stolthet. Han brukar säga att: ”Busken är inte bara svindyr, den är också den svåraste växten i världen att stava till: R-H-O-D-O-D-E-N-D-R-O-N”. Abraham är mycket för svåra ord, vet ni: Själv är han ”kammaradvokatfiskal” och ”sameförsvarare” och allt möjligt. Men nu ska vi se om jag fick med mig nyckeln. Ja, här är den.

Han fiskade upp en nyckelknippa som var fäst på ett långt vävt band ur fickan.

Väl inne i hallen snubblade Enok på en hög med kläder och skor. När han böjde sig ner för att lägga kläderna åt sidan kände han igen klänningen och peruken som Lena haft på sig när de möttes vid kaféet imorse.

– De där kan du ge till mig, jag ska hänga upp Mariannes klänning, sa Lasse.

– Men är inte den där klänningen din? Du hade ju den på dig imorse, skrattade Enok.

– Ja, just det. Nej, det var Mariannes.

De båda Krokviksungarna skrattade, och Lasse försökte också ta situationen på ett muntert sätt. Han frågade därför om inte de själva brukade klä ut sig i andras kläder.

– Nej, inte sen dagis, svarade Enok.

– Aldrig. Förutom när vi har maskerad på roliga timmen i skolan.

– Varför inte det, då? frågade Lasse och klev i en vit klänning som låg på sängen: Kan någon av er hjälpa mig att dra upp blixtlåset?

– Ja. Visst, svarade Enok och tittade menande bort mot Mimi, som höll handen för munnen och fnittrade.

– Ska du ha klänning på dig nu? frågade hon.

– Ja, jag brukar ha det när jag vattnar åt Cronérs.

– Jaha, sa Mimi och visste inte riktigt hur hon skulle hantera situationen. Hon brydde sig inte så hemskt mycket om vilka kläder Lasse hade på sig, men hon tyckte samtidigt att det var roligt att ha något gemensamt med Enok att skratta åt.

– Jag känner mig fin. Annars blir det så tråkigt att gå omkring och vattna.

På en sekund svängde Mimis humör och hon sa surt:

– Ja, det kanske är för att alla gubbar tycker att det är tråkigt att vattna.

Hon hade hört från sin mamma att Heaika, som var Mimis pappa även om de aldrig hade setts, inte kunde tänka sig att vattna blommor. Hon fortsatte riktad mot Enok:

– Blommorna dog visst när din pappa Bernt en sommar fick i uppdrag sköta om dem.

– Nej, nu är du tråkig, tycker jag, sa Lena/Lasse: Män kan visst vattna. Eller hur, Enok?

– Ja, jag tycker om att vattna. Och pappa brukar ofta vattna hemma hos oss, svarade Enok.

– Nej, för mamma har sagt att din pappa inte kan vattna. Att han bara bryr sig om båtar och skotrar

och bilar, fortsatte Mimi.

– Det gör han inte alls det, sa Enok.

– Jag vattnar iallafall, sa Lena/Lasse.

– Ja, när du har bytt om och blivit Lena, ja! sa Mimi bitskt: När du är kille så kan du gott hålla på och jobba på Sameradion och hålla i mikrofonen, men om du ska vattna blommor måste du bli tjej.

– Nej, men jag ser det inte så. Jag ser det som en kul lek, svarade Lena/Lasse.

– Ja, men det kanske inte är någon kul lek bara, sa Mimi.

– Nu är det iallafall så. Jag måste gå och vattna på Abrahams rhododendron därute. Ni får följa med eller klara er här inne.

Och han gick ut genom dörren. Kusinerna stannade kvar inne, gick från rum till rum och kikade.

– Många böcker här, sa Mimi för sig själv.

– Kom och kolla Mimi! Här är en bild på morbror Lasse på en segelbåt. Och här sitter två barn uppe på taket på en gammal vit bil.

– Det där är en folkvagn, en bubbla, sa Mimi viktigt.

Lena/Lasse kom in i huset igen.

– Nu har jag vattnat färdig därute. Vad har ni hittat här då?

– Det sitter en bild med dig på väggen!

– Jaså, den där från Huvudskär, ja den tycker Abraham om. Vi hade seglat hela vägen ut dit för att

hälsa på Issi – den där tjusiga damen. Ser ni vem som sitter i famnen på henne? Känner ni inte igen Memisia!? Där var hon inte gammal: kanske bara två, jag hade henne med mig… Det är dit jag ska imorgon, då kommer jag garanterat att träffa Issi igen. Memisia tyckte mycket om henne.

– Då följer jag gärna med dit, sa Mimi snabbt: Och det gör Enok också. Visst!?

– Va? Jo, jag följer med. Vilka är de här barnen på andra bilden?

– Pojken heter Teo, det är Abrahams son. Tofsmössan har han säkert fått av någon. Abraham gillar allt som är samiskt, han har till och med döpt sin segelbåt till ”Biegga”.* Det där är riktigt länge sedan – Teo är ju stora karl’n nu. Flickan är faktiskt en släkting till oss på långt håll. Hon är en Läbba... Jenny-Li Läbba. Med Jukkasflickmössan och röda gummistövlar. Hon bor här i Stockholm. Ja det syns tydligt på bilden att hon är dotter till Jussa Läbba, det ser man.

_________

* biegga = vinden

5. I lávvo på Djurgården

2008-02-15T11:31:00.003+01:00

tis. 1 aug. 23:44 Lilla Sjötullen, Djurgården

Lasse hade gått med på att de skulle få sova ute i trädgården, fastän han nog hellre hade sett att barnen sovit i huset. Beväpnade med varsin stor ficklampa låg de nu nerbäddade i lávvon. Mimi låg och stirrade upp på himlen genom rökhålet. Det var lite trist att de inte fick elda, men det var tydligen totalt eldningsförbud i den här torkan. Elden behövdes ju inte heller, varken för att hålla värmen eller för att skrämma mygg. Men det hade varit mysigt och kanske lite lättare att somna till en sprakande eld. Nu fick de hålla till godo med ljudet från en och annan racerbåt som mullrade förbi och så skrapet från joggarnas skor på gångvägen några meter bort. På en bänk vid kanalen satt två poeter och diskuterade häftigt.

– Klockan är ju över tolv. Det blir nog aldrig tyst här, sa Enok.

Han kröp iväg mot öppningen och kikade ut.

– Ser du nåt? frågade Mimi.

– Äh, det händer väl inget direkt, sa Enok och kröp tillbaka till madrassen: Man ser bara morbror Lasse genom fönstret, han sitter vid datorn.

Efter en timme somnade Enok. Mimi låg fortfarande vaken. Hon kunde omöjligt somna och när hon hörde någon komma gående på grusvägen alldeles utanför lávvon sa hon till sin kusin:

– Enok, hörru, vakna! Det är någon utanför lávvon. Vi måste ut och kolla vem det är.

De smög båda ut. På bron stod någon och virade upp ett fiskenät. En stor grå hund stod också på bron. Kusinerna smög närmare, och såg hur den gråklädda figuren kröp ner vid brofästet på andra sidan den smala kanalen.

– Han lägger ut ett nät – mitt i natten! viskade Mimi.

Enok var helt tyst. Han var fortfarande sömndrucken och stod och höll sig i husväggen. Efter ett par minuter kom fiskaren upp på promenadvägen, ropade på hunden, och skyndade iväg längs kanalen mot Djurgårdsbrunn.

Kusinerna smög tillbaka och kikade in genom Lasses fönster, men Lasse satt inte längre framför datorn. Det var släckt i huset, så de knackade inte på. Istället gick de ner till vattnet igen och smög in under brofästet på östra sidan om kanalen. Där gömde de sig i gräset och väntade. Inget hände. Tiden gick och inget hände. Efter en lång stund kom äntligen den gråklädda figuren tillbaka med hunden.

– Det är en tant, viskade Enok.

Tanten gick ner till vattnet och fick tag i nätet med en lång käpp. Hon drog upp hela nätet ur vattnet och lossade snabbt och lätt den stora silverglänsande fisken som hade fastnat på mitten. Tanten skyndade därifrån över bron med nätet i en korg under armen och svängde in på stigen som leder upp till Fridhem. Käppen lämnade hon i gräset. Kusinerna satt blickstilla i det höga gräset vid brofästet medan tanten och hunden gick förbi på bara någon meters avstånd. Efter en minut vågade de sig upp och smög tyst över grusvägen tillbaka till lávvon. Trots att de just varit med om något som var väldigt spännande, somnade de ändå direkt de la sig ner – utmattade och mätta på nya intryck. Enok märkte inte någonting av det han nästnästa dag skulle märka, nämligen att det kliade i armhålan, och att det satt ett svart litet knöligt kryp där.

6. Lappköttet

2008-02-15T10:50:00.005+01:00

ons. 2 aug. 10:23 Lilla Sjötullen, Djurgården

När Enok och Mimi vaknade morgonen därpå hade det redan hunnit bli förmiddag, och Lasse, eller möjligen Lena, hade hunnit ge sig av. Tullhuset stod dock öppet och barnen kunde gå in och äta frukost. Sen slog de på datorn.

– Vi måste hitta Memisia, sa Enok.

– Ja, höll Mimi med.

– Vi kan googla på ”Memisia”.

– Ja.

Men det gav inga resultat på svenska sidor. Och att ordet betydde någonting i Polen var knappast intressant för kusinerna. Enok blev fundersam.

– Skriv ”samer i Stockholm”, eller nåt! sa Mimi.

Enok gjorde som Mimi sa. Högst upp hamnade en text om Veronika Čoarvi och Sameföreningen i Stockholm. När de googlade på ”Veronika Čoarvi” – för Enok tyckte att han kände igen hennes namn – så hittade de hennes blogg Det samiska livet. Där skrev hon att frysen var tom och att hon skulle ha gäster ikväll, och därför undrade vad ”kalkonbröst” heter på samiska. Någon som skrivit under med Pallle Pizzza hade gjort en rolig kommentar. De hoppade vidare via länken till denna Pizzza, som just hade bloggat om något dataspel han hade översatt till samiska.

– Fråga honom! Han har kanske koll, sa Mimi.

Enok skrev en kommentar på bloggen:

Vi vill hitta Memisia här i Stockholm. Var kan vi leta? Hon heter Memisia Diggi, och om man googlar på henne får man inga träffar.

// E och M på Djurgården

Moai ohce Memisia gii orru dáppe Stockholmmas. Dieđát go don gii son lea? Su namma lea Memisa Diggi, ja jos google su nammii ii gávnna maidege.

// E ja M Djurgårdenis

Efter bara en kvart kom ett svar:

Att leta samer här i Stockholm är som att försöka hitta en nål i en höstack… fast tvärtom. De finns överallt. Det kan dock vara lite knivigt att hitta på just precis den man är ute efter. Men eftersom ni säger att ni är på Djurgården vill jag föreslå att ni kommer till Nordiska museet på lördag, för då öppnar de sin nya utställning om samer. De skryter ju med att de har världens största samiska samling, så kanske kommer vernissagen att locka till sig rätt så många av samerna i Stockholm. Eller så går ni bara dit för att lyssna på Intrigue som tydligen ska spela.

Lycka till !

// Pizzzan på Sluzzzen

– Intrigue, utropade Enok: Yes, yes, yes.

Han knöt sin näve och spände armen. Sen frågade han Mimi:

– Var ligger det där museet då? Hittar du dit?

– Men vi var ju där en gång. Jag tror jag minns, sa Mimi och vecklade upp kartan de fått från professorn på tåget: Titta, här är det. Kom! Kolla, det ser inte alls långt ut. Det är faktiskt bara att följa kanalen nån kilometer. Vi kan nog gå dit.

– Ja, eller så lånar vi cyklarna. Jag såg var Lasse hängde nyckeln.

– Okej, men då vill jag ha mountainbiken, sa Mimi.

– Varför ska du alltid ha Memisias grejer?

– Vadå´rå? Du fick ju ha hennes sovsäck.

– Och du hennes madrass.

– Ja, men det är min tur att välja, sa Mimi triumferande. Enok var redan på väg för att hämta cyklarna. Snart var de ute på Kanalallén. Det var härligt att cykla i full fart. Det blev ett kort stopp vid Djurgårdsbrunnsbron för att kolla kartan igen, och så kom de överens om att det nog skulle vara rättvist att byta cyklar med varann på hemvägen, för Lasses blåa cykel var så stor att Enok var tvungen att stå upp hela tiden, och den var rätt så trög.

– Vi cyklar över bron här, sa Mimi: Sen är det bara raka spåret till nästa bro så är vi framme. Ska vi tävla? Sisten till museet är en padda!

Enok svor på finska* när han såg Mimi trampa iväg i full fart. Han hade redan gett upp.

_________

* Voi vessan oven kahva!

Väl inne på Nordiska museet visade det sig att den gamla samiska utställningen var stängd för ombyggnad. Personalen i expeditionen visste inte vem Memisia var, och när de frågade om var man kunde träffa samer i Stockholm fick de bara svaret:

– Välkomna tillbaka på lördag! Här får ni ett vernissagekort. Då kommer säkert Memisia och alla andra samer i Stockholm också hit. Och om ni har mer bråttom kan ni ju alltid gå till Skansen och kolla på renarna… Och där finns det väl alltid någon same som jobbar som just same, vid kåtan.

När kusinerna hade gått nerför trapporna utanför det stora museet såg de frågande på varann, och Enok utbrast uppgivet:

– Hur kan hon veta att Memisia kommer? Känner hon verkligen alla samer i Stockholm? Tänk om det inte kommer några på lördag?

– Men han Pizzzan sa ju också det.

– Ja, men vad vet han, då?

– Men hallå, vi kan faktiskt inte ge upp så här snabbt, sa Mimi bestämt: Kom igen nu – nu cyklar vi till Skansen.

De hittade lätt till huvudentrén. Där var stängsel vid sidorna och biljettkassor i mitten. Medan de letade efter cykelställ började Mimi oroa sig för att de skulle behöva betala, och några pengar hade de ju fortfarande inte. Och här såg det inte lätt ut att smita in. De gick hursomhelst fram till en biljettkassa och sa hej.

– Hej, svarade flickan i kassan.

– Vi ska kolla efter Memisia. Hon är vid nya kåtan, sa Enok.

– Vid samekåtan? frågade flickan.

– Ja, hon jobbar som same där, sa Enok.

– Vänta, så ska jag ringa och kolla, sa flickan.

Hon ringde, och sen sa hon att:

– Nej, den här veckan är det Veronika Čoarvi som är däruppe.

– Veronika, ja, sa Enok: Vi skulle komma förbi med några grejer till henne.

– Vadå för grejer? frågade flickan.

– Lappkött, föll Mimi in.

Flickan blev lite osäker nu. Hon visste ju att man inte fick säga ”lapp”. Men eftersom man inte får säga det, så vågade hon inte heller ifrågasätta andra som sa det. Hon sa därför bara:

– Jaha. Hittar ni dit?

– Ja, vi hittar, sa Mimi.

Och så fick de två samebarnen gå förbi kassan. I rulltrappan upp förebrådde de varandra för att de hade ljugit.

– Du vet ju att man inte nånsin får ljuga? sa Mimi.

– Ja, men det var ju du som ljög.

– Nej, det var du som började.

– Ja, men jag tror att man inte heller får fiska i kanalen där vi bor som den där tanten gjorde, sa Enok.

– Varför skulle man inte få det, då? frågade Mimi.

– Varför gjorde hon det på natten, isåfall? Frågade Enok.

– Fiskarna kanske simmar där på natten.

– Nej, jag tror det var något annat. Jag såg på henne att hon snabbade sig.

Sen pratade de inte mer förrän de var framme vid Veronikas kåta.

– Bores, sa Enok när han gick in i kåtan och satte sig direkt till höger på ena bierpmoten.*

– Bores, sa Veronika.

Hon hade kolt på sig, där hon satt på sitt renskinn.

– Bores, sa Mimi.

– Nå, vilka är ni, då?

– Är du Veronika? frågade Enok tillbaka.

– Ja, svarade Veronika.

– Känner du Memisia?

– Memisia?

– Ja, Memisia?

– Nej, jag känner inte Memisia.

– Okej… Vi måste nog gå nu, sa Enok.

– Ja, vi ska hinna äta, innan vi träffar Memisia. Nu måste vi bara hitta ett billigt ställe, sa Mimi som hade börjat bli hungrig.

_________

* bierpmot = sittstock innanför ingången till kåtan

– Jaha. Men vänta lite! Jag vet faktiskt ett ställe där ni kan få gratis mat om ni vill. Inte så stora portioner, men ni kan säkert få flera. De delar ut smakprov gratis.

En vit vagn vid Slussen. Pallle Pizza. Hälsa honom från mig!

– Okej. Hur tar vi oss dit då? frågade Enok sin kusin.

– Ta Djurgårdsfärjan! bröt Veronika snabbt in: Den går alldeles utanför Gröna Lund och ni kommer direkt till Slussen.

De gick alla ut i luften, och Veronika fick hjälp av en medelålders bildad herre att ta en bild med mobiltelefonen när hon stod med de två barnen på varsin sida, utanför kåtan. Sen sprang kusinerna nerför backen, ut genom grindarna, och fram till cykelstället. Nu var de hungriga och hade bråttom till Slussen, för att hinna äta innan de skulle träffa Memisia.

– Ställde vi inte båda cyklarna här bredvid varann?

Mimi såg förbryllad ut. Kusinerna gick runt och letade en stund, men den röda mountainbiken var försvunnen, fastän de bara varit borta en kort stund. Med kurrande magar släntrade de ner förbi Gröna Lund mot färjan. Enok ledde den tröga cykeln och surade över att han nu inte skulle få chansen att vinna någon cykeltävling över Mimi på hemvägen.

7. Pallle Pizzza och Suovaskungen

2008-02-15T10:22:00.002+01:00

ons. 2 aug. 17:00 Rysstorget, Slussen

I vagnen vid Slussen stod en kille i röd keps och mörkt hår. Han delade ut – precis som Veronika hade sagt – gratis smakprov till alla som gick förbi. Mimi och Enok fick varsitt, på tandpetare. Sen fick de ytterligare varsitt, eftersom Pallle hade brynt på för många bitar suovas,* och eftersom han ville vara snäll mot de två unga gästerna. När de började prata samiska med honom tänkte han dock att de säkerligen fått nog med renkött redan tidigare i sina liv. Och när de frågade om han kände Memisia, förstod Pallle att dessa barn var just de som några timmar tidigare hade skrivit på hans blogg och frågat hur man hittar Memisia. Han ville fråga ut dem om detta, och kanske få lite bra skvaller att blogga om. Därför bad han dem vänta en stund.

_________

* suovas = rökt. I suovasvagnen vid Slussen serveras rökt renkött.

– Om ni väntar en kvart så kommer Suovaskungen hit och tar över…

– Vem då? frågade Enok.

– Suovaskungen, Magnus, min kollega. Då kan vi gå iväg till ett ställe här borta vid Medborgarplatsen och äta. Så får ni berätta vad ni har för semesterplaner för denna Stockholmsvistelse. Det är alltid kul att höra.

Han tog emot ett par beställningar av några kontorsråttor som var på väg ut efter jobbet: en standard suovastallrik och två mindre renskav. Mimi och Enok satte sig på en av bänkarna framför vagnen.

Suovaskungen kom och tog över ruljansen. Mimi, Enok och Pallle gick söderut över torget, och sedan efter Götgatan till Medborgarplatsen, där de slank in på Noodle House. Pallle beställde vitlöksbräserad scampi på risnudelbädd åt sig själv. Mimi och Enok satt länge och läste menyn. Det var svårt att välja.

– Ta nåt som ni inte har ätit förr! föreslog Pallle: Jag kan rekommendera ankan. Men välj vad ni vill, allt är gott här!

Servitrisen såg på barnen att det var många nya ord i menyn och att det var ett svårt beslut. Så hon sa:

– Vi har en sorts plättar som man doppar i god sås.

– Det vill jag ha, sa Enok.

– Jag tror att jag tar ”Friterat ankbröst på risnudelbädd med plommonsås”, läste Mimi högt.

– Godare mat får ni leta efter. Vad vill ni dricka? frågade Pallle och beställde in Ramlösa till sig själv: Bubbelvatten är gott. Eller vill ni ha läsk, kanske?

Barnen beställde apelsinjuice respektive cola och snart fick de in maten. Alla var nöjda.

Efter maten gick Pallle iväg och ringde. Mimi och Enok satt kvar vid bordet när servitrisen kom och dukade av.

– Ville ni ha något mer? frågade hon.

– Nej, det är bra så, sa de båda i kör.

Sen stannade hon upp och tittade sig omkring, varpå hon tyst sa:

– Jag hörde att ni pratade om Memisia…

– Ja? sa Mimi.

– Hon var här för länge sedan. Ni kanske kan ta hand om en sak. Vänta så ska jag hämta den. Servitrisen gick raskt ut i köket. Enok och Mimi tittade spänt på varann. De undrade vad som var på gång.

– Hon glömde den här. Ni kanske kan ta den?

Den söta servitrisen la en liten lila tygpåse på bordet. Kusinerna häpnade. Mimi fann sig och tog påsen utan att säga tack. Hon öppnade den. Där fanns en vinröd mp3-spelare inlindad i hörlurarna. Tankarna snurrade i hennes huvud. Det svindlade. Hon skyndade sig att stoppa ner den i ryggsäcken innan Pallle skulle komma. Hon kunde inte för sitt liv förstå hur Memisia kunde glömma sin mp3-spelare just här. Pallle kom tillbaka. Han satte på sig sin röda keps, tog sin bärbara dator under armen och vinkade hej då till servitrisen. De gick mätta och belåtna ut från den lilla restaurangen. Väl ute på Götgatan igen tog Pallle upp en tråd från deras tidigare samtal:

– Ni sa att ni hade sett hur folk fiskar här i stan… Har ni själva fiskat här? Om ni kan fixa fisk åt mig så lovar jag att betala bra.

– Jo, det kan vi nog, sa Enok.

– Ja, det är bara att komma förbi i så fall.

– Vi brukar lägga ut nät ute vid Djurgården där vi bor. Då får vi alla möjliga fiskar. Vad vill du ha för sort?

– Nät? Lägger ni ut nät där? Ni kan ju inte lägga ut nät. Det får man inte. Det kan ju fastna i båtarna. Brukar ni verkligen det?

– Nej, jag bara skojade, ändrade sig Enok: Men vi kanske kan fixa fisk, om du vill ha. I så fall kommer vi förbi.

– Ja, gör det! Jag jobbar i vagnen varje dag den här veckan. Förutom på lördag. Då är jag på Nordiska museet.

– Ja. Okej, tack för maten! sa Enok.

Och de skiljdes åt.

När de kom hem satt Lasse i länstolen och läste Expressen. På det lilla bordet stod ett glas med nötter, som han ibland sträckte sig till. När kusinerna kom inrusande reste han sig upp. Enok nästan skrek, så andfådd var han:

– Vi såg någon i natt som fiskade i kanalen, och det får man inte.

– Pallle har sagt att det är förbjudet, förklarade Mimi.

– Förbjudet? Det är väl inte förbjudet att fiska, sa Lasse.

– Jo. För hon fiskar med nät, sa Enok och förväntade sig att Lasse skulle förstå och att han skulle slå på stortrumman och ringa polisen på en gång.

– Oj, då. Gör hon det? sa Lasse ganska ointresserat.

– Och Pallle har sagt att det är förbjudet, att nätet kan fastna i båtarna.

– Ja, det har nog Pallle rätt i. Det stämmer nog. Det var ju illa. Jag ska ta reda på vem det är som gör så. Vad bra att ni håller koll på vad som händer häromkring, barn, sa han och satte sig ner i länstolen igen, och sträckte sig efter nötterna.

8. Stor-Pokka på nätet

2008-02-15T09:31:00.005+01:00

tors. 3 aug. 09:27 Krokvik, Kiruna

Stor-Pokka vaknade ovanligt tidigt. I normala fall gick han upp vid tolvtiden, och det viskades mycket i Krokvik om hans sena, onyttiga och som man sa ”norska” vanor. Varför han vaknade redan halv tio denna torsdagsmorgon visste han inte, och det störde honom inte heller. Han gick direkt och slog på datorn, varpå han kikade ut genom fönstret:

”Det ser ut att blir regn. Kunde passa bra att sitta inne och slöjda idag.”

Medan modemet surrade igång satte han kaffepannan på spisen:

”Tänk vad skönt det blir när det kommer bredband.”

Han bredde två smörgåsar och gick tillbaka till datorn. När han hade läst vad som stod på DN:s sida gick han över till att slötitta på några bloggar: Jenni-Li Läbba hade inte skrivit något på sin, så han hoppade vidare via länken till Pallle Pizzzas blogg. Där stod bara något halvkul om asiatisk mat så han fortsatte till bloggen Det samiska livet där Veronika Čoarvi hade en ny bild på sig själv uppe. Hon stod i kolt med ett barn på var sida: Enok och Mimi! Stor-Pokka stelnade till, och läste sen Veronikas text:

Nordsame i sydis-kåta

Jag har nu jobbat en vecka i nya kåtan på Skansen, som ”den smilande samen”.

Mellanamerikanska indianer kommer på besök liksom dagisbarn, finnar och Östermalmsåldringar.

Trärenar, ren luft och träsmak i rumpan…

Ett par lappungar fladdrar förbi. (Se bild!) Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt situationen: Denna vecka är jag nog Sveriges mest offentliga same!!!

// Veronika – er bofasta flyttpajas på Skansens höjder

– I Stockholm, Enok och Mimi! muttrade Stor-Pokka konfunderad: Vad i helvete! I måndags skjutsade jag dem till Kiruna och släppte av dem hos Eva-Siessá, och nu är de i Stockholm! På en blogg!!!! Sen tänkte han tyst vidare:

”Hon har nog lite rätt, den där Veronika: Man vet inte om man ska skratta eller gråta.”

Han fortsatte stirra på skärmen till sin nya laptop. Kaffet började tjuta och han rusade upp mot spisen för att ställa kaffepannan på bordet och ta fram torrmjölken, en sked och en kopp. Så satte han sig ner igen framför datorn och stirrade på bilden. Sen hällde han upp en kopp kaffe, tog några tuggor på smörgåsen, varpå han ringde sin

tredjekusin Anna-Stina Nubbi, Mimis mamma.

– Hallå, svarade Anna-Stina.

– Det är Anders Pokka.

– Nämen hej. Hur går det för dig då?

– Jo, det går nog bra.

– Jaha.

– Jo, det går nog bra. Det har ju inte börjat regna än.

– Nej, det har ju inte det.

– Ja. Jag ska kanske gå ut i verkstan och greja lite.

– Jaså, ska du greja lite? Du säger det, du.

– Jo, svarade Pokka.

– Vad gör du annars, då? frågade Anna-Stina.

– Nej, inte är det så mycket.

– Är det lugnt?

– Jo, det är lugnt.

– Jaha.

– Jo. Hur mår ni, då, däruppe i Alesjávri?

– Jo, vi har det väl bra, svarade Anna-Stina.

– Ja.

– Jo, det är nog lugnt häruppe.

– Ja.

– Och barnen är ju i stan… så det är ju lite skönt så, sa Anna-Stina.

– Hördu, jag vet inte riktigt var de är någonstans, avbröt Pokka sin kusin.

– Vadå? frågade Anna-Stina.

– Sätt dig ner! sa Pokka, och fortsatte: Jag tyckte jag såg dem på en bild här på webben. På en sån här blogg. Det ser ut att vara en nytagen bild, för Mimi har sitt nya oranga hårband. På Skansen, vid kåtan.

– På Skansen?

– Jo, det var nog på Skansen.

– Men jag har pratat med dem, sa Anna-Stina: I förrgår. De var hos Eva-Siessá, sa de.

– Jo, det var ju där jag lämnade dem.

– Ja, du körde dem ju från helikoptern till stan.

– Jo, jag gjorde det. Det gick ju bra. Men sen skulle jag iväg och Eva-Siessá hade inte hunnit komma hem… så jag lämnade dem på trappen. Dörren var ju öppen… Men nu… Ja, om den här bilden inte är fejkad så är de i Stockholm nu.

– Oj.

– Ja, det var bara det. Ska jag ringa Eva-Siessá och fråga om de är där?

– Nej, jag ringer.

– Jo.

– Ja.

– Nå hej.

– Hej då.

9. Skärgårdsdoktorn Issi

2008-02-15T08:45:00.001+01:00

tors. 3 aug. 09:30 Jungfrufjärden, Stockholms skärgård

På vägen ut mot Huvudskär i den blå motorbåten åkte de förbi en motoryacht som hette Loris. Kaptenen på Loris vinkade, och Anja, Lasse och kusinerna vinkade alla tillbaks. Enok och Mimi tyckte det var en rolig sedvana att vinka till främmande människor och vinkade till nästa båt, som var en segelbåt som hette s/y Aurora, men mannen vid segelbåtens roder vinkade inte tillbaka. Han verkade inte se kusinerna,

trots att han tittade mot dem. Lasses kompis Anja-med-flätorna som satt och styrde gav dem snabbt en förklaring:

– Folk på finare båtar brukar känna sig bättre och mer värda än folk med fulare båtar. De finare människorna låtsas inte om de fulare, förstår ni.

När nästa fina båt åkte förbi – en segelbåt som hette Mu fanas – vinkade inte barnen åt gubbarna ombord. Men gubbarna såg Lasse och vinkade åt honom.

– Där är Staffan Laddi på Mu fanas. Ser ni att de har ett samiskt namn på båten?

Sen berättade han för Anja:

– Det betyder ”Min båt”.

Barnen vinkade glatt tillbaka till gubbarna på segelbåten.

Mimi sa:

– När de är samer så kan man iallafall vinka åt dem. Även om de är rika.

– Ja, samer hälsar alltid, sa Enok.

– Ja, ja, det har ni kanske rätt i, svarade Lasse tungt. Han hade emellertid ett uppdämt behov av att påpeka att det finns problem i det allt som oftast rosade samiska samhället, och tyckte att kusinernas skönmålning var alltför ensidig. Han fick upp farten och fortsatte eldigt:

– I mindre samhällen hälsar man iallafall på alla. Det gör man. Det är nog helt sant. Men nog finns det mycket att klaga på också i Sápmi.* Tyvärr. Massor av konstigheter. Ni kommer väl ihåg till exempel när Sara och Erkke ville ha sina barn på samedagiset, men inte fick, bara för att några andra föräldrar satte sig emot och tyckte de pratade för dålig samiska!?

_________

* Sápmi = Sameland

Hos Issi Adamsson var allting väldigt speciellt: Fullt med fina saker som alla hade med skärgården att göra: gamla vättar, enorma gröna och gula glasbojar upphängda i nät, träkrokar, en trave trasmattor, flaskor, några träskepp, ett vackert utsirat backgammonbord, en stor väggklocka, gamla fotogenlampor, tennljusstakar med blåa stearinljus, lyktor, lanternor från en skuta och konstiga vapen. Flera av tavlorna

som hängde på väggen hade hon själv målat och kuddarnas färg i pinnsoffan matchade trasmattorna på golvet… Allt var stiligt: till och med den vita gungstolen såg ovanligt snygg ut. Ut genom fönstret i köket var utsikten fantastisk.

Nu stod hon alltså i fönstret och tittade ut över Huvudskärs hamninlopp. Hennes långa kritvita hår var uppsatt i en svinrygg, hon var mer än vanligt brunbränd och fårad och var för dagen iklädd sjömanskostym där byxorna slutade strax nedanför knät. Hon var den enda som fortfarande hyrde lägenhet i det stora lotshuset på skäret. Resten av lägenheterna hade blivit vandrarhem. När hon såg Lasse komma in genom den öppna dörren lyste hon upp.

– Raaaring, sa hon och snuddade i en vid gest sin egen näsa: Nu tar vi fram sherryn. Jag såg minsann när ni kom in med båten.

Lasse presenterade sina små medhjälpare.

– Åååååå, ni måste vara släkt? sa Issi.

– Ja, det här är min systerson Enok. Och hans kusin Mimi. Från Krokvik.

– Naturligtvis. Memisia pratade sååååå mycket om er, sa Issi.

– Men jag hinner inte med någon sherry just nu, sa Lasse: Jag ska intervjua Ovllás Johan som jobbar på vandrarhemmet härnere. Jag kommer sen. Och Anja kommer strax. Hon skulle bara fixa nåt. Jag tänkte att barnen säkert ville träffa dig innan det börjar hamras här i kåken.

Sedan lutade han sig närmare Issi, höll handen som en skärm för munnen och låtsades viska:

– De sysslar med efterarbete till Memisias bortgång.

– Självklart. Gå du, och kom inte tillbaka förrän solen gått ner! skojade Issi, och hon skrattade så att man såg flera guldtänder glimma. Barnen stod lite osäkra efter väggen inför denna uppenbarligen mycket starka människa. Lasse försvann utan att de märkte det.

– Hit kom alltid Memisia. Hon älskade att bada, förstår ni. Precis som jag. Och när hon inte var här så kommunicerade vi på annat sätt. Hon skickade vykort.

– Skickade hon vykort? frågade Mimi.

– Ja, raaaring, förstår du: Hon skickade vykort. Jag har sparat flera stycken. Jag har dem där i hyllan. Vi hade sååååå mycket gemensamt förstår du. Nej, det förstår du kanske inte. TBE.* Vi hade båda samma sjuka förstår du.

– Var Memisia sjuk?

_________

* TBE (Tick-borne encephalitis) = fästingburen encefalit. Detta virus kan ge hjärninflammation.

– Ja, det var hon. Och några av vykorten på slutet var helt gaaaaaaaalna. Men jaaaag sparde dem ändå. Här ska ni se.

Hon gick till hyllan och tog fram en tunn bunt vykort ihopsatta med en gummisnodd.

– Ta dem ni! Kanske förstår ni bättre vad det står. Det kanske säger er något på samiska. Jag förstår då ingenting. Mimi läste högt texten på det understa vykortet utan att ta bort gummisnodden:

Hallå Iggy,

TBE ANNAMARIA VAR ALLTID

RÄDD FÖR JAG ÄR REDAN DIN

ENGEL BE OM KALAS SÅ TÄNKER

ALLA VI

// Memisia

– Ja, hon kallade mig både ”Anna-Maria” och ibland ”Issi” som alla andra. Och ibland ”Iggy”. Hon hade någon kompis som hette Iggy, tror jag, och den där Iggy var lika senig och vacker som jag, brukade hon säga.

– Jaha, sa Mimi intresserat, och fortsatte: Men det var svårt att förstå det övriga meddelandet.

– Ja, omöjligt, höll Issi med.

– Vad är TBE? frågade Enok.

– Hjärnhinneinflammation, svarade Issi: Man kan bli helt gaaaaalen, ja man kan dö. Det gjorde Memisia. Fästingburen encefalit. Hela nervsystemet går sönder. Jag klarade mig ganska bra, tycker jag. Men andra viskar om mig att jag är galen. Har ni några fästingar, barn?

– Fästingar? undrade Mimi.

– Ja, fästingar. Kom hit och ta av er tröjorna! Nu ska jag se om ni har blivit bitna. Det är inte så att det kliar lite konstigt på någon av er i nacken eller i knävecken kanske?

– Jo jag har nått kli här i armhålan, sa Enok: Kolla!

– Ja. Vad är detta? frågade Issi utan att vänta sig något svar: Det lilla krypet tar jag bort med ett ryck. Hon knep fästingen mellan tummen och pekfingret, och ryckte till.

– Så här! Nu är den borta. Se så bra, jag fick med huvudet också.

Issi eldade upp den lilla fästingen i ett stearinljus och den exploderade med ett poff.

– Sådär ja, nu är den ur världen.

Enok satt och höll ett krampaktigt tag om Memisias vykort. Han kunde inte förstå hur Mimi kunde stå där vid kaptenen och se så nöjd ut när vågorna gick höga utanför.

Bosse hade kommit förbi Issi för att lämna en flaska sherry, och batterier till hennes radio som slutat fungera, och eftersom han hade ärende till Dalarö nu och Lasse precis var klar med sin intervju så liftade de med den snabba livräddningskryssaren. Den var mycket snabbare än Anjas gamla skorv.

– Jag måste tanka här, sa Bosse och styrde in mot macken på Kymmendö.

Han la som så många gånger förr till vid bryggan och hoppade iland. Barnen och Lasse satt kvar. Enok hade fortfarande hjärtat i halsgropen efter den häftiga färden över fjärdarna och pustade nu ut. På radion, som stod på hela tiden, fick de höra oväntade nyheter:

Inbrotten i uppländska kyrkor de senaste veckorna har vi redan tidigare rapporterat om. Stöldgodset värderas uppskattningsvis till tre miljoner kronor. Uppsalapolisen samarbetar tätt med Stockholmspolisen för att få fatt på stöldligan. Ett par synnerligen rika kyrkor vaktas också dag som natt av kyrkmedlemmar som bor i grannområdet.

Vi hoppar nu till det intensiva sökandet efter två 11-åriga barn från Kiruna. De båda sågs senast på Skansen i Stockholm och polisen uppmanar allmänheten att delta i sökandet. Poliskommissarie Krojk vid sjöpolisen samordnar spaningsarbetet och säger till TT:

– Vi är tacksamma för alla tips vi kan få från allmänheten. Enok har mörkt halvlångt hår och var vid försvinnandet iklädd blå Leejeans och en röd vindjacka av sportmodell. Mimi har en kortare mörk frisyr med ett orangt hårband och hade svarta byxor och en grön fleecejacka med luva på sig sist hon sågs.

– Vad är det frågan om! sa Lasse och såg bestört ut: Det är ju om er! Det är er de letar efter. Och den där Krojk förresten, honom känner jag. Du pratade ju med mamma i förrgår och sa att allt var bra. Hur kommer det här sig? Nu är det vi som åker direkt hem till mig. Men först måste vi ringa på en gång och säga precis som det är!

– Ja men…, sa Enok och tittade förskräckt på Mimi.

Han sa sen spänt till Lasse:

– Du får inte ringa! Du får inte.

– Det spelar ingen roll vad ni säger, den här gången ringer jag! Ni är ju efterlysta, det här går inte!

Bosse lossade förtöjningen och hoppade ombord utan att märka den spända stämningen ombord. Det var inte många minuters färd kvar till Dalarö nu, och

snart stod tre molokna personer på kajen och vinkade adjö till Bosse som styrde ut ur hamnen.

– Jag ska bara gå in på macken och köpa choklad, jag behöver verkligen något sött innan jag ringer, sa Lasse irriterat: Ska ni följa med in?

Han vände tvärt och började gå.

– Där är busshållplatsen, ni kan ju vänta där om ni vill.

När Lasse tre minuter senare kommer ut från macken ser han inte sina unga släktingar någonstans. De är som uppslukade av asfalten.

10. Chiffret

2008-02-15T07:25:00.004+01:00

tors. 3 aug. 18:45 bussterminalen, Haninge centrum

– Nästa Handen, avstigning för samtliga passagerare och byte till pendeltåg mot Nynäshamn och Stockholm, sa högtalarrösten på bussen.

Kusinerna hoppade av och frågade sig fram till pendeltågsstationen, där de satte sig på en bänk på perrongen. Enok skrapade med foten i gruset medan Mimi läste vykorten. Det var tre stycken, alla adresserade till ”Issi Anna-Maria Adamsson, Huvudskär, Skärgården, Sverige”. Det första hade hon redan läst, när de var hos Issi. Hon tyckte det var ett konstigt språk och hon undrade varför inte Memisia hade satt dit några punkter – allt var en enda lång konstig mening. Hon undrade också när kortet var skickat, men det fanns ingen poststämpel.

Hej Issi,

TILL ANNAMARIA VÅRENS

ALLA ROCKSÅNGER FÅR JAG

ÄTA REDAN DEN ELFTE/3

BJÖRN OCH KALLE SKA TA

ALLA VÅRSÅNGER

Kram Memisia

– Vet du vem Björn och Kalle är? frågade hon sin kusin.

Han tittade upp och svarade:

– Nej, jag vet inte vilka det är. Ingen aning.

Vykort nummer två var i samma stil svårbegripligt och utan punkter. Memisia kallade Issi för ”Iggy” hade de lärt sig, och de hade lärt sig att TBE var en sjukdom.

Hallå Iggy,

TBE ANNAMARIA VAR ALLTID

RÄDD FÖR JAG ÄR REDAN DIN

ENGEL BE OM KALAS SÅ TÄNKER

ALLA VI

// Memisia

– Memisia dog i TBE, sa Mimi.

Enok protesterade med svag röst:

– Vi såg henne iallafall.

– Ja.

– Tänk om vi fick komma till Memisias kalas, fortsatte Enok när han läst vykortet och ordet ”kalas”.

Mimi vände på kortet och såg att bilden på framsidan var en ritad tårta. Det andra vykortet var ett flygfotografi över en grön ö i ett blått vatten. Det tredje vykortet var lättare att förstå. Kusinerna lutade sig mot varandra och bådas ögon följde Mimis finger när hon stavade sig igenom texten:

Annamaria

LILLA HALVGAMLA

SOLSTRÅLE-IGGY.

JAG HALTAR/GÅR VAR DAG IN

NU TILL KALLES FOTMOT. PÅ

ALSIKEGATAN 18. LIDER MER

NU. HUR MÅR DU? LÄBBA

HÄLSAR.

/Memisia

– Läbba var väl den där flickan på bilden?

– Ja, men det kan ha varit någon annan också. Vad är det för bild? envisades Enok: Får jag se!?

– En ask, svarade Mimi och läste den finstilta texten längst upp på baksidan: ”Foto av Mikael Piraks Svepask med lönnfack.”

– Lönnfack! ropade Enok, och hans ögon glödde: Det kanske finns något hemligt i de andra vykorten. Det kanske är därför texten är så konstig. Det kanske

finns något chiffer.

Mimi tog fram de två första vykorten igen. Hon jämförde stilen på dem och såg att de var skrivna med samma blå bläckpenna. Det tredje vykortet däremot var skrivet med en annan röd penna. Hon la det tredje kortet på bänken bredvid sig och höll de andra två framför sig.

– Ordet ”alla” står på flera ställen, sa hon till Enok.

Enok tittade intensivt på vykorten. Mimi fortsatte sitt analyserande:

– Ser du, Enok, att första orden är lite lika varann: ”TILL ANNAMARIA VÅRENS ALLA” och ”TBE ANNAMARIA VAR ALLTID” – det är nästan samma bokstäver.

– Tåget kommer nu! Jag tar det här kortet, sa Enok.

– Okej.

– Snabba dig, Mimi!

– Ja, ta det lugnt! Vi hinner.

De två kusinerna gick på tåget och satte sig bredvid varandra.

– Får jag se på det tredje kortet? sa Mimi.

Enok tittade själv på det och gav henne det sen lite motvilligt.

– Ser du, fortsatte Mimi: Här finns inget ”alla” och här är det helt andra bokstäver.

– Varför är ”elfte” och ”engel” felstavade? påpekade Enok och trodde att han hade kommit på något.

– ”Elfte” stavas så. Men ”engel” är felstavat. Ingen aning.

– ”Den elfte” och ”din engel” – det måste hänga ihop, de liknar varann så mycket.

Plötsligt förstod Mimi att ordens första bokstav var samma på de båda korten: ”Hej Issi Till Annamaria Vårens Alla” och ”Hallå Iggy TBE Annamaria Var Alltid”.

– Ser du, de börjar på samma bokstav. Om jag läser första bokstäverna på det här vykortet så skriver du ner vad det blir.

– Jag har ingen penna, svarade Enok.

– Okej, jag läser: H-I-T-A-V-A-R-F-J-Ä-R-D-E-B-OK-S-T-A-V-M. Och ge mig det andra kortet! H-I-T-A---V-A-R---F-J-Ä-R-D-E---B-O-K-S-T-A-V--- M.

– Men varför är det bara ett t i ”hitta”? frågade Enok.

– Jag vet inte. Men vi tar var fjärde bokstav.

– Var?

– På det tredje kortet, såklart, sa Mimi självsäkert. Hon tog fram kortet och pekade på var fjärde bokstav.

AnnaMariA

lilLa haLvgaMla

sOlstRåle-Iggy

Jag hAltaR/går Var dAg in

Nu tiLl kaLles FotmOt.

på AlsiKegaTan 18. lidEr

meR nu. hUr måR du? lÄbba

HälsAr.

meMisiA

Hon läste ut ordet:

– Amallmorijarvanllfoakt8erurähama.

– Vad är det för språk? frågade Enok.

– Inte samiska i alla fall, svarade Mimi.

– Nej, absolut inte. Det är något annat… Men vi kanske ska läsa var fjärde bokstav på de andra korten – det var ju de korten som var så konstiga!

– Ja, svarade Mimi koncentrerat. Hon hade redan börjat läsa på det första kortet: HSINAVNLCNFAARNEEÖCLKAVÅRMI

– Och det är inte svenska och inte samiska. Det är inte något språk i hela världen, sa Enok trött. Han blev nästan arg och skrek uppgivet:

– Det finns väl inget språk som har flera e:n på rad!?

De två rymlingarna hade flyttat sin lávvo uppför backen mot Fridhem och rest den på en avskiljd plats bredvid några övergivna bikupor, i skuggan av en hägg. Härifrån såg de rakt ner mot Lilla Sjötullen och Lasse, medan han aldrig skulle kunna upptäcka dem bland buskarna.

Sent på kvällen var de klara med det nya bygget. Allt hade gått förvånansvärt smidigt – Lasse hade inte synts till, så de hade kunnat jobba i fred. Det blev tre vändor uppför den branta stigen med trästänger. Nu låg Enok på ena sidan och läste gamla nummer av Samefolket. I varje nummer kände han igen åtminstone någon släkting som hade blivit fotograferad när han eller hon kastade lasso på Same-mästerskapen

eller stod utanför en kyrka och skulle gifta sig. Samtidigt låg Mimi på andra sidan med en penna och de tre vykorten.

– Men varför stavar hon fel? muttrade Mimi: Det brukar hon väl inte? Enok, visst stavas ”hitta” med två t!? Jag ger upp.

Hon lyfte upp det ena vykortet och höll det i luften. Sen släppte hon det. Det seglade ner och la sig över det andra vykortet och skymde dess överskrift ”Hallå Iggy”.

– Kolla! skrek hon förtjust: Nu ser jag. ”T-a… v-a-r… f-j-ä-r-d-e… b-o-k-s-t-a-v.” Man ska ta bort överskriften. Får jag det tredje kortet!

Hon sträckte sig själv efter det tredje kortet, som låg vid tältväggen. Enok tittade upp från Samefolkettidningen. Han visste inte vad han skulle tro om sin kusins upptäckt, så han låg kvar.

– Ja, skriv du, Enok!

Hon kastade honom pennan och fortsatte:

– Skriv ner varje bokstav jag säger: L-A-V-L-L-Å-G-A-L-G-A-G-U-L-L-O-T-L-E-A-L-R-N-R-D-B-Ä-R. Får jag pappret?

Enok skakade på huvudet åt alla konsonanterna på slutet och läste dem högt och uppgivet innan han gav pappret till Mimi:

– L-R-N-R-D… Vad betyder det?

Men Mimi, som plötsligt hade fått ny energi, hittade några ord hon kände igen:

– Lavllå/ galga/ gullot/ lea/, sa hon: Och om man tar bort ringen över å… och sätter hattar på några av a:na … så blir det: ”Lávlla galgá gullot lea...” (”Sången

ska höras det är...”)

Enok blev imponerad.

– Ja, det är faktiskt några ord, sa han: Men slutet är ju helt fel. Får jag se på vykortet?

Mimi gav honom kortet och försökte själv läsa på pappret som Enok skrivit.

– Nej, men kolla! Du har ju tagit med siffrorna! sa Enok.

Han insåg att han var något på spåret:

– Om det står ”var fjärde bokstav” så ska man ta var fjärde bokstav, ju! Inte siffror! Kolla: Om man hoppar över ”18” och läser de två sista raderna så blir var fjärde bokstav: A.D.E.H.A.L.A.S. Nu kanske. Vad blev det från början?

Mimi läste på pappret och tog sen vykortet av Enok och fortsatte där:

ANNAMARIA

LILLA HALVGAMLA

SOLSTRÅLE-IGGY

JAG HALTAR/GÅR VAR DAG IN

NU TILL KALLES FOTMOT.

PÅ ALSIKEGATAN 18. LIDER

MER NU. HUR MÅR DU? LÄBBA

HÄLSAR.

MEMISIA

– Lavllå/ galga/ gullot/ lea/ dehålas/ – ”Lávlla galgá gullot. Lea dehálaš.” (”Sången ska höras. Det är viktigt.”)

Det svindlade i bådas huvuden och de la sig ner på sina madrasser. I deras huvuden snurrade tanken:

”Ett meddelande från Memisia. Ett meddelande. Vi har fått ett meddelande.”

De blev alldeles tysta – så tysta att de tydligt kunde höra något stort som kom och krafsade på lávvoduken och sakta kröp in.

11. Silvergömman

2008-02-14T14:45:00.000+01:00